När nyblivne kultur- och utbildningsministern Leif Pagrotsky höll sin första presskonferens pepprades han med frågor från trettio, fyrtio reportrar. Eftersom den dagliga politiska bevakningen är så personfixerad är ministerbyten toppnyheter. Det var alltså precis som förväntat, men ändå så märkligt. Alla frågor som ställdes under hela timmen handlade om kultur och media. Inte en enda fråga rörde utbildning eller forskning. Detta trots att utbildnings- och forskningsområdet upptar en betydligt större del av hans tid än vad kulturfrågorna gör. Leif Pagrotsky berättar om det själv i en intervju med Lundagård på sidan sex.
Och just den här presskonferensen är inget undantag, man kan roa sig med att under en månad räkna hur många artiklar det finns om digital-TV och stöd till fria teatergrupper och jämföra med antalet utbildnings- och forskningsartiklar. Bli inte förvånad över resultatet.
Den akademiska världen lever i dag i någon form av medieskugga. Förutom vid uppenbara nyheter som när Uppsala universitet nyligen fälldes för diskriminering för sin kvotering, finns den inte på agendan. Dagstidningar skriver till exempel bara om studenter under två månader varje år: juni och juli – ironiskt nog när universiteten i praktiken ligger nere och inga avgörande politiska beslut tas. Som vikarie i nyhetssvängen har jag märkt det tydligt. På lokaltidningen Örnsköldsviks Allehanda kom någon under den hetaste nyhetstorkan i juli på att det skulle skrivas om studiemedelssystemet. Man kunde ju inte avhandla hur många campingnätter som bokats i regionen en gång till. Och när jag vikarierade på TT i Malmö beordrades jag att jaga utbildningsministern som befann på semester i någon sommarstuga utan mobiltäckning. Pressekreteraren lät lite förvirrad. ”Men det här var ju aktuellt för flera månader sedan”, sa hon. Ingen pardon. Chefen uppe i Stockholm ville inte lyssna på det örat. Nyhetskroken jag tvingades smida är en av de mest långsökta jag har hängt upp en artikel på.
Miljard efter miljard av skattemedel används årligen till högre utbildning och forskning, två av de viktigaste områdena för staten och samhället. Såväl den ekonomiska tillväxten i landet som den intellektuella och demokratiska utvecklingen hänger till stor del på högskolan. Därför är det en skam att mediegranskningen är lika omfattande som snöfallen i juni. Infantil textsmörja om studenter finns det däremot gott om. Och mer lär det bli. Lundagård rapporterar i det här numret att Metro planerar en ny utbildningsbilaga. Vi kan alltså se fram emot mer av samma sort som det redan dräller av i diverse gratistidningar. Ni vet, de som producerar artiklar av typen “Så slipper du äta nudlar i slutet av månaden” och “Fem tips till anställningsintervjun” – producerat bara för att kunna tjäna pengar på annonsörer som vill nå unga människor med en lovande framtid.
Som en motvikt till detta är de seriösa studenttidningarna oerhört betydelsefulla, och många av oss brinner för vårt publicistiska uppdrag. Lundagård kan skryta med att med jämna mellanrum lyckas initiera högskolefrågor i större medier. Men forskningen ligger utanför vårt bevakningsområde och tidningens resurser är små. Även lokalreportrarna på universitetsorterna sliter hårt för att göra ett bra jobb. Sydsvenskans reporter Andreas Ekström, för tillfället tjänstledig, berättade i tidningen Scoop för en tid sedan om det förvånansvärda i att han i stort sett ensam bevakar Lunds universitet, landets femte största myndighet.
Att elitjournalisterna inte tycker att det är tillräckligt sexigt med universitetsvärlden är ingen bagatell. Det innebär att mer svårfångade saker som en successiv kvalitetsförsämring av utbildningen eller indirekt politisk styrning av forskning inte lyfts fram och att man därför får svårare att sätta press på ansvariga. Detta är frågor som i allra högsta grad rör dig som studerar idag. Kanske värt att fundera över i några minuter nästa gång någon tidningsproducent förväntar sig att du ska läsa ännu ett nudeltest.
Karin Olsson
Redaktör och ansvarig utgivare