Terminens sista nummer av Lundagård har snickrats ihop när staden är som mest förförisk. Domkyrkan skjuter malligt upp sina två raketer genom almarna och gräddbakelsen till universitetshus svettas i solskenet.
Det är som om vintermånaderna när domkyrkan knäböjde i leran och lundaandan kändes som en ruggig snålblåst aldrig har existerat.
Många studenters relation till denna stad liknar en förälskelse; man glömmer lätt de dåliga karaktärsdragen. Fixeringen vid traditionen är en brist som glöms bort under ruset av magnoliedoft.
Studenternas hus, AF-borgen, är ett bra exempel. Den stora tegelborgen mitt i Lundagård ska vara en samlingsplats för stadens studenter och akademiker. Akademiska Föreningen ska ”utveckla och
förädla det akademiska livet”.
Men när man ser nyktert på det upptäcker man plötsligt att föreningen alltför ofta klamrar sig fast vid gamla vanor. Nyöppnandet av café Athen i höstas var ett välkommet undantag. I ett slag blev AF för många studenter plötsligt mer än en dryg utgift på terminsräkningen och bottenvåningen fylldes av liv.
Vår granskning av hyressubventionerna, som i grunden är studenternas pengar, visar dock att det behövs mer nytänkande (se nästa uppslag). Två tredjedelar av subventionerna går idag till olika spexföreningar. Det betyder bland annat studenterna sponsrar vanliga lundabors biljetter till spex med över hundra kronor. Per biljett. Som systemet är konstruerat idag tjänar till och med föreningarna på att rikta sig till icke-studenter.
Nyligen gjordes subventionssystemet om. Men det var aldrig tal om att ändra den grundläggande fördelningen, utan spexföreningarna kommer även i fortsättningen att få i storleksordningen 1,5 miljon kronor per år.
Mönstret går igen i andra AF-verksamheter. Festkommittén arrangerar till exempel två stora fester per år där en majoritet av gästerna inte studerar. På siste april förra året fanns bara ett tiotal studerande av de totalt 170 gästerna – ändå fick studentkollektivet stå för hela notan.
Om AF på längre sikt ska kunna legitimera sin verksamhet behövs en debatt om vad pengarna ska användas till. Kanske vill studenterna hellre att de går till konstutställningar, klubbkvällar i Lilla
salen eller kulturfestivaler när vintern är som mörkast.
Det kostar att förvalta en borg, men fördelningen av subventionerna är långt ifrån given. Studentgruppen förändras, och AF måste hänga med.
Men att ifrågasätta sitt eget system är man inte särskilt intresserad av. AF:s ombudsman, Johan Stenfeldt, själv gammal Lundaspexare, svarar på Lundagårds fråga att man då måste rota i hela ”AF:s verksamhetsidé, och vilka scenarrangemang som vi ska ha på vilka villkor”.
Ja, det vore nog en bra idé.
* * *
Efter två år är det så dags att lämna över till Patrik Kronqvist och Anna Palmehag. Det har varit en givande tid. Vi har vässat tidningens nyhetsbevakning, satsat på reportage och utvecklat kultursidorna. Samtidigt har det också varit turbulent.
Två kårer struntade i fjol i sitt ägaransvar för Lundagård och sade upp tidningen, som vore den en
kopieringsmaskin man tecknat ett avtal för.
Det allra tråkigaste i historien var övriga kårers och LUS-ledningens kompakta tystnad. Få av dem som förespråkar ett starkt granskande organ för student- och universitetsvärlden lyfte ett finger när det verkligen gällde.
Nu ordnade det sig ändå. Som det ofta gör. Till hösten hoppar Lunds största studentkår, teknologkåren, på tåget igen. Bara ekonomerna står kvar på perrongen och tjurar. Men Lundagårds ambition är alltid att vara alla Lunds studenters tidning.
Jag vill rikta ett stort tack till tidningens medarbetare – ni har gjort ett strålande jobb. Det har varit en ära att få vara med.
redaktör och ansvarig utgivare
