Affischkampanjen mot bratsen formulerar ett nej gentemot de som innehar ensamrätt genom pengar, menar Sebastian Saar.
Bertolt Brecht sa vid något tillfälle att värre än att råna en bank är att äga den. Vad kan han ha menat med det?
Jag blev smått konfunderad vid läsningen av Karlgren och Johanssons debattinlägg om ”bratsen” i Lundagård 10/05. De båda är uppenbarligen upprörda över den affischkampanj som prytt de lundensiska väggarna de senaste månaderna.
Jag vänder mig också emot att skapa en bild av motståndaren. Bilder är något vi definitivt inte behöver. Vi är redan välförsedda i den frågan genom skådespelssamhällets försorg. Det är ju knappast så att vi saknar varor att konsumera, åsikter att hysa – förnedrade blir vi ju varje dag.
Dessa som själva gör valet att representera ett system som målmedvetet söker reducera mänskligt liv till ekonomiskt kalkylerbara entiteter, får i mitt tycke ta lite ansvar. Ekonomi är för det första ingen vetenskap utan en moral. En moral och tillika en berättelse om vår förmenta förmåga att förverkliga oss, med Nietzsches ord ”bli dom vi är”, på den hett omhuldade marknaden. Dock är det första som exploateras vårt minne. Den unika relation vi har till oss själva vilken är omöjlig att översättas i ekonomiska termer! Och alla försök därtill är systematiska våldtäkter med det dubbla syftet att ur det genuint mänskliga skapa varor liksom det subjekt som ideligen låter sig våldtas. Herrar högerstudent och ekonom här har vi det riktiga våldet!
Att instinktivt hata dessa som själva valt att axla den moral det kapitalistiska samhället vilar på är sunt och inte alls ett uttryck för någon slags fascism som våra vänner på högerkanten verkar mena. För det första måste vi göra en initial skillnad mellan olika typer av grupper. Lite slafsigt klumpas feminister, anti-muslimer och antikapitalister ihop som om de skulle dela någon slags gemensam agenda. Hatet av ”bratsen” skiljer sig på den avgörande punkt att det är här inte människor som hatas, utan den symboliska funktion de uppbär. Hatet tar alltså sin utgångspunkt i det materiella och inte i eventuella egenskaper eller uppfattningar dessa hyser. För egen del finner jag mest ”bratsen” lustiga. Och det unisona sättet att kostymera sig som en vilja att gå i led, och detta helt utan någon totalitär stat som önskar så.
Ni säger att retoriken och polariseringen ökar i samhället och att det är här människors sanna kvaliteter visar sig. Jag håller fullständigt med er. Människor är rasande.
Är ni rädda? Den arbetslöse, socialbidragstagaren, den timanställde, den ensamstående mamman är också rädda, varje dag.
Inlägget avslutas med ett, i mitt tycke, lite flummigt stycke om att ”staden tillhör alla”. Mot detta retoriska socialiseringstvång av tanken ställer jag uppfattningen om att det enda som i någon egentlig mening tillhör dig är det du äger.
Det enda denna affischkampanj formulerar är: bortom denna stad av gränser och nytta ställs ett luciferskt Nej! gentemot de som inte kräver utan de facto innehar ensamrätt, genom pengar. Ert debattinlägg till trots, här och först här, börjar den politiska frågan.
Sebastian Saar
Teaterstudent
