Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna fira påsk utan att tänka på min kompis Tove. När jag var typ.. 10? var jag och hälsade på henne på Sjömilan i Småland, ett litet lantligt ställe med får och ett argt gotlandsruss som hette Ida och som ställde och styrde över hela familjen så att barnen red på fåren i stället för på henne. Ja, jag var ju där då för att mina föräldrar kände hennes, det var ju inte så att jag hade egna kompisar utspridda på landet lite här och var utan det var ju de vuxna som bestämde sånt. Som tur var tyckte jag att Tove var väldigt rolig, och hon med, att jag var det alltså.
I alla fall var jag där en påsk, jag minns inte så mycket mer än att vi såg nån jesusfilm på tv, och så blev vi så tagna över den att vi blev kristna och så hittade vi en död fågel som vi grät över och begravde för det skulle jesus ha gjort och så gick vi in i huset och hittade en gammal spis som vi eldade i och lekte förritidenfolk och lagade spaghetti på. Det tog typ hundra år innan den där spaghettin var klar, men när den väl var det så var vi inte kristna längre för då bråkade vi över vem som skulle få mest.
Nu när jag skriver detta så undrar jag verkligen var de vuxna var någonstans egentligen? Hur kan två barn kunna laga mat på en gammal vedspis? Okej, det kanske tog två timmar innan den där pastan var klar så vi kunde ju inte ha eldat hejvilt direkt men ändå. Usch nu börjar jag tänka på det där huset i Tidaholm som brändes ner och 6 personer omkom nu i påsk. Vilken tragedi, helt ofattbart. Nu kommer jag att tänka på det varje påsk hela livet också.
