Jag har alltid fascinerats av människor som kan springa flera kilometer utan att stanna. Alltså människor med god kondition. För några år sedan var jag en sådan som sprang varje dag, men inte ens då kände jag mig speciellt… konditionerad, tänkte jag skriva. Idag ville i alla fall min framkrypande tenta inte låta mig cykla så långt som till Gerdahallen så jag tänkte ge mig ut och springa en liten stund. Inom loppet av några sekunder yttrade mina knän, min rygg och mina fötter att de ansåg sig tillhöra en sjuttioårig tant. Allting började värka och medan andra såg ut att studsa förbi mig på svävande fötter kände jag hur varje steg för mig innebar att trotsa gravitationen som hellre skulle se mig med pannan i asfalten. Jag hatar att min kropp är så bräcklig, trots ganska starka muskler. Jag vill också kunna studsa fram.
På tal om att studsa fram så åkte jag och Jashar till Kåseberga i helgen för att testa på Zorbing. Alltså detta:
Det var sjukt roligt, men jag trodde att vi skulle vara lite bättre fastspända i bollen, i stället för att behöva hålla kvar fötterna bakom ett band så att vi inte råkade stånga oss själva i huvudet med dem. Å andra sidan blir det mer spännande så.
Jag har min tenta om en vecka. Jag visste förresten inte att det kunde vara så pass illa att man hade sluttentor till 15-poängskurser när man bara läste en grundkurs. Det var naivt av mig. Om det här skiter sig är jag ganska körd. Man kan tycka att jag borde ha utvecklat bra självdisciplin vid det här laget, efter 12 år av konstant uppskjutning. Sista minuten-plugg känns omoget på universitetsnivå. Å andra sidan blir det mer spännande så.
God natt, potentiella läsare.
