Jag hade en ganska jobbig dag idag får jag nog säga. Hade tenta, så Albert sov hos sin ”Jokin” (sin gudfar som är bäst) så jag skulle få plugga järnet. Och jag vaknade som ett ljus klockan 06.00 vilket resulterade i att jag var lite trött vid 9. Dum som jag är ringde jag dagis för att kolla att Albert var okej men då tyckte de att han var lite snorig och hängig så jag fick styra upp med hämtning och gå tidigare från tenta (tack o lov en grupptenta som jag hann orera lite i så jag blev godkänd) men! När jag då får Albert från min snälla moster som hämtat honom och haft honom medan jag grupptentade är han HUR pigg som helst och håller på att riva hela Chez Madame där vi försöker ta igen oss efter denna trötthetsdag. Och jag är nästan död, ORKAR inte springa efter Albert och förbjuda och hyssja och greja, helt mentalt utmattad efter att ha bokfört 8 timmar om dagen i 3 veckor och pluggat för en gruppuppgift med föreläsningar varje dag och tre 1800-tals engelska sociologböcker på 500 sidor vardera och nu en tenta. Trött så in i märgen, får bli ett slut på det där stressandet nu, basta.
Hur som helst, där sitter jag på caféet och nästan sover och Albert kör lite med sin vagn och hoppar från en kant, då en ung kvinna ur personalen med sned, snipen mun kommer fram och meddelar mig: Asså, eh, så DÄR GÖR MAN inte. Det här är ett FIK. Man låter inte barn springa runt sådär. Asså. Det är INTE OKEJ. Eh. (Underförstått: Är du helt dum i huvudet?)
Jag är så trött. Nej, klart det inte är okej. Men jag ORKAR inte. Ni får stå ut med Albert i tio minuter, jag orkar inte ens skämmas. Snipna munnen hinner inte ens gå ifrån bordet innan Albert har hittat en lång pinne som var väldigt rolig. Detta tar priset Albert. Asså, I N T E O K E J hör jag än en gång från den indignerade innan jag själv hinner ifatt ungen och berättar att ALBERT, det här är INTE OKEJ. Nu får vi gå.
Vilket underbart uttryck. Jag ska börja köra det vart jag än kommer. Redan på måndag ska jag börja; när folk sitter och spelar sin musik på tåget ska jag gå fram med min ihopknipna mun och huvudet på sned och se allvarlig ut och säga: Alltså (jag är ju trots allt akademiker, inget slang här) det här är INTE OKEJ. JAG vill inte höra på din jobbiga musik, du STÖR. Och så ska jag uttala det som att jag sitter på samhällsmoralens allra högsta hästar. Vilken mysig människa jag kommer att bli!
