Jag försöker tänka men är så himla trött. Har haft den blåvitrandiga herrskjortan jag gjort till sovskjorta på mig hela dagen, de långa ärmarna upprullade. Ett rufsigt blont hår och utsmetad sotig eyeliner runt ögonen. Kaffet i koppen är kallt där det trängs på köksbordet med adventsljusstake, ett par nummer av CAP & Design, ett A4 fullt av förvirrat klotter och två intorkade tallrikar staplade på varandra. Jag gjorde potatismos med korv men potatismoset drog ut på tiden så jag åt i omgångar.
Jag har fått uppehållet från sjukgymnastprogrammet beviljat. Brevet kom i veckan. (Det kan ha kommit tidigare också i och för sig, Lara och jag kollar nästan aldrig brevlådan.) Där rök med andra ord den säkerheten. Nästa termin kommer inget CSN att trilla in på kontot varje månad. Där kommer inte att trilla in ett öre.
En annorlunda vår
I vår kommer jag att läsa en kvällskurs i Malmö som heter Visuell kommunikation, en kurs som Beckmans akademi ger två kvällar i veckan. Den är inte CSN-berättigad. Just nu hänger alla försörjningsmöjligheter och dinglar lite som lösa trådar men på något sätt ska det lösa sig. Jag har lämnat jobbansökningar och jag har gjort sena anmälningar till en handfull distanskurser på halvfart. Jag friskar upp massagekunskaperna och förbereder kvittopapper. Jag ringer och berättar att jag kommer att vara mer tillgänglig för föreläsningar och workshops. Kastar ut de trådar jag har, helt enkelt. Jag kan liksom inte göra mer.
Jag inser mer och mer hur tryggt det är att vara student som tar CSN. Bekvämt. Att aldrig behöva oroa dig för om där finns pengar på kontot, om det ska gå att betala hyran. CSN är inte min enda livlina på något sätt även om det känns mörkt ibland men jag tänker på alla vänner i USA, ett land där du har helt andra förutsättningar. Hur orimligt läskigt måste det inte vara att på riktigt inte ha någon back up om alla dina planer skulle gå i stöpet? Och hur begränsade måste inte dina val bli?
Jag vacklar emellanåt som en annan schizofren mellan det sjukgymnastiska och det grafiska, det konstnärliga. Två extremt olika områden med vitt skilda arbetsmarknader. Jag inser att jag är otroligt privilegierad som bara kan ta språnget över avgrunden för att checka in gräset på nästa klippa utan att behöva vara rädd för att falla på vägen.
Generation ångest?
Ibland blir jag arg på mig själv och tänker att jag beter mig som ett naivt och bortskämt barn som tror att det kan få allt det pekar på. Som mediernas 90-talist. Då sköljs jag över av skuldkänslor. Vem är jag att tro att världen är en lekplats? Vem är jag att ta mig friheter som andra inte har möjlighet till? Men ibland blir övertygelsen om att vi måste våga drömma och våga gå i drömmarnas riktning om vi kan så stor att jag glömmer att äta och glömmer att sova och lever som en duracellkanin hög på livet i några dagar. (Innan jag kraschar och måste sova ett helt dygn.) Då bultar hjärtat av helt andra saker än skuldkänslor.
SvD har i höst haft en artikelserie om att psykisk ohälsa ökar bland unga. Man pratar om generation ångest och det divideras i flera artiklar och krönikor om vad det beror på. För högra krav? Curlande föräldrar som inte förberett oss för det verkliga livet? Sämre sömn- och träningsvanor? Avsaknaden av en berättelse, en kamp, att ansluta sig till som tidigare generationer haft? Ett uppkopplat liv på nätet som gör att hjärnan aldrig får vila? Sociala medier som bäddar för jämförelser med andra? För många stressframkallande och för stunden livsviktiga val?
Jag vet inte och jag borde framförallt inte tänka på det nu. Skolarbetet har samlats på hög under veckan. Men det var längesen jag lät tankarna strömma genom fingrarna. Jag har saknat ljudet av det intensiva tappandet på tangentbordet – ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta – och av de plötsliga, knäpptysta pauserna av varierande längd då jag slukats upp av en artikel, funderar på hur jag ska formulera mig eller testar en ny tanke.
