Har du hunnit se det senaste numret av Lundagård ännu? Precis som förra numret pryds det av något som ser vackert ut, men som jag aldrig skulle ta i min mun.
Förra gången var det kött. Denna gång är det orden ”Du och jag, Jimmie”. Och som bilden gör tydligt är det sverigedemokraten Jimmie Åkesson det syftas på.
Och som illustratören konstaterade med viss fasa sedan hon fullbordat sitt verk med en söt blomma på studentmössan: han ser rätt trevlig ut. Rentav söt.
Det kändes inte bra. Det klibbade. Och: ”Vad händer om någon googlar och hittar mitt namn på ett vackert porträtt av Jimmie Åkesson?” Förslaget kom nästan reflexmässigt: röda ögon. Vi ger Jimmie Åkesson röda ögon, som ett monster. (Kan vara på plats att påpeka att illustrationen inte hör till en nyhetstext eller ett porträtt, utan till en recension.)
På bokmässan samlades i dag tre journalister som alla har erfarenhet av att berätta om just sverigedemokraterna – Lena Sundström, Olle Lönnaeus och Niklas Orrenius. Temat var: ”Är extremisten också människa?”
När frågan blir titel på ett seminarium framstår den som retorisk, och som onödigt förnumstig. Klart att extremisten också är människa, det förstår vi ju. Men i verkligheten är det inte alltid så enkelt. Ibland framstår det närmast som stötande när vi försöker att göra någon human, som har inhumana värderingar. Ta Behring Breivik till exempel. Lena Sundström berättar att hon fick klagomål till studion om att de visade bilden på honom, för att han hade så snälla ögon. Eller ta varje försök att förstå tankarna hos de människor som sympatiserar med 9/11-dåden. Det har tagit lång tid innan den allmänna reaktionen blivit något annat än ”de är galningar”. Det är inte bara ett försök att blunda för verkligheten, det är lika ofta ett sätt att ta ställning: vi vill markera att massmord, rasism och terrorism är så långt över gränsen för vad som är mänskligt att vi vägrar betrakta människorna bakom som något annat än monster.
Därför vill vi avhumanisera sverigedemokraten, även om han förstås inte ligger i närheten av just de exemplen i sin extremism. Vi vill, rent instinktivt, ge honom röda ögon och huggtänder. Men, som Niklas Orrenius och Olle Lönnaeus påpekar: Det är just de mänskliga dragen som får oss att se det som verkligen är extremt: åsikterna. I Jimmie Åkessons fall främlingsfientligheten, intoleransen. Det är när vi kan känna igen oss själva i någon som vi kan börja förstå dem, men det är också då – i speglingen av oss själva – som vi fullt kan se det monstruösa. Inte det Jimmie Åkesson är, men det han tycker och gör.
Det blev inga röda ögon. Men det blev en intressant artikel. På måndag hittar du den på Lundagard.se.
