– Romeo och Julia hade inte attraherat oss så mycket om de fått varandra tillslut och Julia hade stått där i deras lägenhet och stekt bacon.
Seminariet heter Kanske kärlek är allt och pessimisten Christopher O’Reagan. Han och Maria Ernestam diskuterar passionerad kärlek och hur man egentligen ska lyckas med kärleken. Maria Ernestam anser att det är en mycket svårare ekvation nu för tiden. Hon berättar att hon frågat en 60-årig kvinna hur hon lyckats hålla liv i kärleken, varpå hon svarat:
– Hitta någon som står ut med dig
Christoper O’reagan läser upp ett brev som berättar om ett England förr i tiden, där såväl man som hustru hade älskare/älskarinna och på detta sätt var nöjda och glada. Han följer överhuvudtaget temat ”Jag vill inte uppmana till otrohet men” (väldigt sympatiskt)
Maria Ernestam tar sedan upp det värsta scenariot: Vad händer när man hittar den där personen som kompletterar en på alla plan? Jo, säger hon:
– Då riskerar man att hamna i Dantes förmak till helvetet redan medan man lever.
Detta får mig att undra: Är vi lite dumma i huvudet? När att träffa någon som kompletterar en ses som början på katastrof och tragedi – dömt att få dig att handla oförnuftigt och bli olycklig. Och när att leva med en annan människa i kärlek en längre tid är så omöjligt att otrohet ses som en kanske sund och realistisk lösning. Och den ultimata kärleken är den som aldrig på riktigt blir av. Hallå – så svårt är det inte! (Väl?)
Vilken rädsla det verkar finnas för det där bortom ”och så levde de lyckliga”. Och vilken vilja att konstant vara i den där känslokarusellen som är innan det blir på riktigt. Jag tycker att det är lite löjligt. Jag tycker det saknar vuxenhet och mognad. Jag tycker att det borde skrivas fler romaner som börjar med att Romeo och Julia har fått varandra och står och steker bacon.
Nu kom min chefredaktör just in och kallade mig för Lundagårds Carrie Bradshaw. När skrattsalvorna lagt sig återstår denna känsla: Det kanske är dags att åka hem nu. Tack för en fin mässa.
