Aktivister

Medan du sitter och lökar i tv-soffan viker de flygblad, planerar torgmöten eller diskuterar nymoralismen i samhället. Lundagård har träffat studenterna som lever och andas politik. Inte bara vart fjärde år när det är på modet.

Det är en solig kväll i början av juni. I de ljusa lokalerna vägg i vägg med Café Finn puttrar kaffe-kannan hemtrevligt. På väggen hänger en affisch med en from förhoppning som andas självironi. “Välkommen till Lund. Här röstar vi på vänstern”. Stolarna gnisslar när kärntrupperna från Vänsterns studentförbund (VSF) slår sig ner runt bordet och börjar småsnacka. Några är försenade.

– Här kör vi inte akademisk kvart, utan kommunistisk halvtimme, skämtar någon. Kvällens medlemsmöte ska handla om planeringen inför valet. Sedan tidigare har man bestämt sig för att fokusera på bostäder, studiemedlet och arbetsrätten som kärnfrågor.

– Vi borde trycka tröjor där det står “I love LAS”, säger Carolina Lindkvist som pluggar genusvetenskap och kandiderar till kommunfullmäktige.

– Ta upp det med propagandavdelningen, svarar någon men blir snabbt rättad av ordförande Olof Holmgren.

– Public relations heter det nu för tiden, säger han med ett snett leende. Idéerna bollas fram och tillbaka över bordet. Trots att sommaren hägrar är det ett digert program som ska genomföras. Affischering, torgmöten, debatter, appelltal och bokbord.

– Vi är nog väldigt aktiva, vi är inte bara en frimärksförening som träffas en gång i månaden. Vi har saker som händer säkert två-tre gånger i veckan, säger Katja Olofsson som är medlemsansvarig.

– Vi vill ju förändra saker och ting, då kan man inte sitta på sin kammare och filosofera, säger Olof Holmgren.

Ingen av dem tänker sig någon framtida karriär som politiker.

– Jag utbildar mig till statistiker och känner bara att jag vill ha ett nio till fem-jobb. Det är inte därför man är med. Man är med för att man är förbannad på hur världen ser ut, säger Katja Olofsson.

* * *

– Det finns bara ett dåligt jobb: politiker. Då är det bättre att jobba på McDonalds, det är i varje fall en hederlig syssla, säger Erik Zackari och tar en klunk ur ölburken. Östblockskänslan i det bohemiskt slitna rummet på AF-borgens femte våning bedrar. “Sovjetmakt nej tack” står det på en röd affisch som visar sig vara en kariktyr av kommunistisk propaganda. En dekal är fastklistrad på kylskåpet: “Bush and Cheney ‘04″. Här träffas den allmänborgerliga studentföreningen Ateneum en gång i veckan för att lyssna till talare, umgås och diskutera politik.

Diskussionen i sig är viktigare än att komma till en konkret slutsats och det lilla rummet är ofta knökfullt, framförallt när det är talare som drar.

– Förra terminen hade vi den nya professorn i parapsykologi, han var skojig, säger Erik Zackari, föreningens ordförande. Då och då ordnar man också kampanjer och demonstrationer.

Kylskåpsdekalen minner om de 800 dollar man samlade in till Bushs återvalskampanj. Man har tågat till stöd för Irakkriget och demonstrerat vid Görans Perssons senaste besök, då han var nyutnämnd hedersdoktor vid Örebro universitet. “Lek doktor med Anitra istället” står det på ett plakat som vice ordförande Marcus Rohdin nöjt visar upp.

Båda två är medlemmar i Moderata ungdomsförbundet (Muf), men till skillnad mot Lunds andra politiska stuentföreningar är Ateneum inte kopplat till något enskilt parti. Något som ger föreningen större handlingsutrymme, menar Erik Zackari.

– Vi kan vara lite mer kontroversiella och behöver inte ta hänsyn till exempelvis moderaternas anseende, säger han och nämner Göran Eurenius som exempel. För några år sedan blev han utslängd ur vänsterpartiet, delvis därför att han var porrskådis. Ateneum bjöd in honom för att prata om moralismen i samhället.

* * *

Studentförbunden har en tradition av att vara lite friare. Både ungdomsförbund och studentföreningar kan fungera som vakthundar gentemot moderpartiet. Det menar Johan Svalby från Liberala studenter i Skåne.

– Vi kan nog gå ännu längre i att vi kritiserar det egna partiet när vi tycker det faller ifrån den ideologi man står för, säger han. Johan Svalby får medhåll av Helen Westman, ordförande för Lunds socialdemokratiska studentklubb.

– Rent skandalmässigt är det ett problem om det händer något inom SSU eller studentförbundet, vi har lika mycket koppling till partiet. Men rent politiskt tycker jag att vi har väldigt stor frihet, säger hon.

Fokuseringen på högskolefrågor, och medlemmarnas ålder, är det som främst skiljer de politiska studentföreningarna från motsvarande ungdomsförbund.

– Många som är över tjugo kanske tycker att i partiet är det bara massa gamlingar, i SSU är det bara massa kids, säger Helen Westman. Hon tycker studenterna överlag är intresserade av politik. Åtminstone ibland.

– När vi hade en namninsamling för höjt studiemedel ville alla skriva på, det var folk som hoppade av cyklarna i farten och skrev på. När vi kampanjade för arbetsrätt var det inte lika angeläget, säger hon.

– Om man diskuterar politik med en student blir det alltid en diskussion. Men de väljer kanske inte att aktivera sig politiskt, säger Johan Svalby från Liberala studenter.

* * *

Tillbaka i tegelhuset på Mårtenstorget funderar Olof Holmgren på om inte kårobligatoriet på ett sätt suger musten ur det politiska engagemanget.

– I Sverige finns ett väldigt starkt formellt studentinflytande som man kanske inte har i Tyskland eller Frankrike. Det är inte alltid en fördel. Se på Lunds universitets studentkårer som är så otroligt tamt. Man kunde inte ens enas om att säga nej till studieavgifter i höstas. På VSF skulle man givetvis gärna se att fler studenter aktiverade sig i politiken.

– Man måste inse att man är medlem i ett samhälle. Vare sig man vill det eller inte, säger Katja Olofsson.