Mer pengar för att höja kvaliteten på utbildningen. Det är alliansen bästa och viktigaste förslag för utbildningspolitiken de närmaste fyra åren.
Men det finns också punkter som inger farhågor.
Att höja kvaliteten på utbildningen är den viktigaste högskolefrågan, menar alliansen.
Det är lätt att hålla med. Under de senaste 15 åren har anslagen för att utbilda varje student minskat kraftigt. På många utbildningar har det blivit regel med färre än tre föreläsningar i veckan och antalet lärare per student har sjunkit rejält.
Om alliansen menar allvar med att återställa resurserna per student till nivån i början av 1990-talet är det mycket bra. Då kommer de studenter som läser på universitetet i dag få samma valuta för sina lånade pengar som dem som pluggade för 15 år sedan. Mindre bör vi inte begära.
Utöver förslagen på höjd kvalitetet vill alliansen satsa på att förbättra gymnasieskolan, så att de studenter som börjar på universitetet eller högskolan har de förkunskaper som behövs. Även det är ett lika självklart som lovvärt förslag.
Andra goda idéer är:
– att betygen i de ämnen som är mest relevanta för utbildningen ska vara värda mer vid antagningen.
– att doktorandtjänster i högre utsträckning ska ersätta stipendier och bidrag, för att ge en tryggare försörjning för dem som doktorerar.
– att en betydligt mindre del av anslagen till universitet och högskolor ska baseras på hur många studenter som fått godkänt på sin utbildning.
Men även om alliansens utbildnings- och forskningspolitik ur många perspektiv ser lovande ut, finns det också allvarliga frågetecken.
Ett av dem handlar om jämställdhetsfrågan. I sin utbildningsrapport skriver alliansen att varken positiv eller negativ särbehandling kan tolereras. Men det är inte så enkelt som det kan låta.
En rapport som Högskoleverket gav ut i våras visar att kvinnor fortfarande väljs bort vid befordran inom universitet och högskolor. Av alla dem som doktorerat mellan 1980 och 1991 har bara hälften så många kvinnor som män blivit professorer. Positiv särbehandling kan vara ett av flera sätt att väga upp en del av den negativa särbehandling som uppenbarligen sker i det tysta.
Att helt avfärda den positiva särbehandlingen innebär en stor risk för att man i stället lämnar den negativa fritt spelrum.
Alliansen vill också minska den politiska styrningen av högskolor och universitet, vilket på många sätt är ett bra förslag. Att allt för många politiker sitter i stiftelser och styrelser som delar ut forskningspengar är ett problem för forskningens oberoende – särskilt när de flesta tillhör samma parti.
Men samtidigt vill de borgerliga låta näringslivets inflytande över forskningen öka, fram för allt inom medicin- och teknikforskningen. Det är ett lika stort problem för oberoendet och trovärdigheten.
Ett mycket starkt frågetecken handlar om studenternas ekonomi – en av de frågor där allianspartierna ännu inte har enats.
Under våren genomförde Sveriges förenade studentkårer en omfattande kampanj för att höja studiemedlet. Utöver höjningen på 300 kronor som kom i somras har den lett till att samtliga partier utom moderaterna lovat ännu mer pengar till studenterna.
Men nu väntar hårda förhandlingar om alliansens framtida politik. Och frågan är hur högt folkpartiet, centern och kristdemokraterna prioriterar studenternas ekonomi när det blir dags att kompromissa.
Visserligen är tre av fyra allianspartier för en höjning, men moderaterna är å andra sidan större än de andra tre tillsammans.
De borde prioritera frågan högt. Samtidigt som resurserna till högskoleutbildningen har undergrävts under de senaste 15 åren, har studiemedlet förlorat i värde så att studenternas reella köpkraft minskat med nära hälften.
Precis lika väl som studenterna har rätt till en högklassig utbildning har de rätt till en skälig levnadsnivå.
biträdande redaktör
