Sommaren är slut och Lund går återigen från sovande samhälle till myllrande studentstad. Men trots närmare 48 000 studenter i en kommun på 115 000 invånare lär vallöftena till Lunds studenter utebli. Det är en tradition som inte ens ett studentparti lyckats bryta. Varför har Lund blivit staden med två parallella världar?
– För vi är int, nej vi är int, vi är inte Uppsala! Nej, vi är Lundaekonomeeer! För vi är inte Uppsala!
Ramsan och de högljudda tjugoåringarna fyller alltid Lundagård vid den här tiden på året. Utklädda och med krigsmålningar lär de känna de andra nyinflyttade tjugoåringarna. De skrålar och springer stafett. Nya smeknamn blandas med vägbeskrivning till Systembolaget. Många, men långt ifrån alla, av de som nu börjar sin första termin vid universitetet har även folkbokfört sig i Lund. Det betyder att de ska rösta i kommunvalet om tre veckor. Det betyder dock inte att de ska förvänta sig några stora vallöften från stadens partier.
Tre månader tidigare, i juni 2014, ska vårens sista kommunfullmäktige alldeles strax inledas i Stadshuset.
– Kan vi be representanterna från Steve att komma ner?
Kommunfullmäktiges ordförande Annika Annerby Jansson är märkbart irriterad. Kameran som ska sända dagens möte är felplacerad. Lokalens enda student från den i övrigt sovande student-tv-kanalen dyker upp efter ett litet tag. Fipplar med kameran. Får godkänt. Ordförandeklubban smäller i bordet. Mötet tar sin början men någon mer student än Steve-killen syns inte till. Inte heller i diskussionerna. Det är inget konstigt med det. I nämnds- och kommunfullmäktigeprotokoll från de senaste fyra åren är det ofta långt mellan de gånger ordet student ens nämns. Sparsmakade protokoll är visserligen ett ganska dåligt bevis på att det finns ett ointresse hos politikerna, men med en stad som präglas av sina närmare 48 000 studenter säger det åtminstone något. Det håller Anders Almgren (s), oppositionspolitiskt kommunalråd, med om.
– Ärligt talat så är studenterna mest en del av ett bakgrundsbrus, säger han.
Det här är inget nytt. Genom åren har det återkommande blossat upp kritik mot kommunpolitikens tendens att se studenterna som tillfälliga, och tärande, besökare på staden. Tydligare än kanske någonsin tidigare blev det i slutet av 1990-talet när det plötsligt hade etablerats högskolor i varenda liten svensk stad. Städer som satsade massor på sina nyinflyttade studenter.
– Kontrasten blev väldigt stor i jämförelse med Lund. Här har det alltid funnits ett stort ointresse, säger Lars Trägen, ordförande för Lunds universitets studentkårer mellan 1999 och 2000.
Där, i slutet av 1990-talet, tyckte dock Lars Trägen och ett 20-tal andra kåraktiva att det hade gått för långt. Att kommunen inte brydde sig mer om studenterna tyckte de var både nonchalant och märkligt. Inför valet 1998 bestämde de sig därför för att göra något. Och nej, inte ”göra något” i bemärkelsen skriva debattinlägg eller boka möte med lokalpolitikerna. Nej, ”göra något” i bemärkelsen starta ett eget politiskt parti. Ett studentparti.
– Vi lämnade våra moderpartier och bildade studentpartiet med målsättningen att sitta en mandatperiod och få kommunen att intressera sig för studentfrågor, säger han.
En vansinnig idé kan tyckas, men med privata donationer från bland annat Lunds universitets rektor och med löften om att arbeta för ett studentvänligare Lund fick partiet 2,1 procent i kommunvalet. Det resulterade i ett mandat i kommunfull-mäktige och insynsplatser i flera nämnder.
I dag är historien om Kommunpartiet studenterna, som var deras officiella namn, ett gott minne av hur driftiga studenter kan lyckas med det mesta, till och med att starta politiska partier. Några djupare avtryck lyckades de dock inte göra. Den numera nedlagda tidningen Studentliv rankade under flera år under 2000-talet landets studentvänligaste kommuner. De undersökte då kontakten mellan kommun och studenter, information till studenter och stöd till kårer. Lund hamnade ständigt på bottenplacering. En jämförelse mellan Helsingborg respektive Lunds kommuns studentsatsningar gör det också lätt att gissa att åtminstone det ekonomiska läget fortfarande är detsamma. Vid en jämförelse av årets budgetar satsar Helsingborg nästan fem miljoner mer på studentrelaterade projekt, trots att de bara har runt 4 000 studenter på Campus Helsingborg.
– För oss är det väldigt viktigt att satsa på Campus för att öka utbildningsnivån i nordvästra Skåne och på så sätt öka konkurrenskraften i regionen, säger Peter Arvebro, näringslivsutvecklare på Helsingborg stad.
I Lund har det inte uppstått några nya studentpartier sedan Kommunpartiet studenterna lade ner 2002. En sak lämnade de dock efter sig som finns kvar än i dag – det kommunala student-rådet. Att de finns, eller vad de faktiskt gör, är okänt för de allra flesta.
– Det här är klagomuren. Vi kan komma och vi kan snacka skit men det kommer inte komma något konkret ut ur den här vägen, säger Nikolas Pięta Theofanous.
Han är en av sju studenter i det kommunala studentrådet och har suttit med sedan hösten 2010. Förutom studenterna består rådet av representanter från ett antal nämnder och en ord-förande i form av kommunstyrelsens vice ordförande Christer Wallin (m). Han tycker det är fel att nedvärdera det arbete som bedrivs i det kommunala studentrådet.
– Studentrådet har haft en avgörande betydelse när det kommer till att föra upp samtalen på andra nivåer, säger Christer Wallin.
– De politiska representanterna är väldigt allvarliga i sin återrapportering till nämnderna men sen vet vi inte om studenterna gör samma sak, säger han.
Oppositionsrådet Anders Almgren delar inte Christer Wallins uppfattning.
– Det är ju inte så att folk innan det ska beslutas något dyker ner i papperna och säger ”åh, vi måste ju kolla vad studentrådet tycker om detta” utan det är snarare något som finns i marginalen.
Inte heller Nikolas Pięta Theofanous tycker att man ska sätta för stort hopp till det kommunala studentrådet.
– Det är inte till för att ta stora beslut, säger han och fortsätter:
– Men samtidigt tycker jag att kommunen kan vara lite ödmjuk då det är en studentstad. Snackar vi om att vi vill ha studentrabatt så får vi direkt höra att ”jamen då vill pensionärerna också ha rabatt så det går inte”.
Ofta handlar mötena om informations-utbyte där nämnderna får berätta vad som är på gång.
– Det brukar vara om något som byggs, och så gillar de att framhålla Humorfestivalen – ”dit kan ju studenter komma”, säger Nikolas Pięta Theofanous och syftar på att Humorfestivalen egentligen inte har något alls med studentlivet att göra.
Nej, studentrådet är inte till för några stora beslut, men inte heller till några små. Kanske kan skylten som aldrig blev till ses som sinnebilden för hela dess verksamhet. Christer Wallin drar lite på munnen när skylten kommer på tal. Nikolas Pięta Theofanous ger den en lång suck.
– Alltså den där förbannade skylten, det höll på att bli en ”framgång” men nu vet jag inte vem jag ska peka finger mot, säger han.
Idén om en Studentlundsskylt uppkom i början av 2012. Med placering vid stationen skulle den visa vägen till studentverksamhet runt om i staden. Sedan dess har ingenting hänt.
– Frågan ligger faktiskt hos studenterna, säger Christer Wallin.
– De ska fixa det här med tillstånd så det känns ju skönt att vissa långbänkar får hamna där.
Att arbeta med påverkansarbete gentemot kommunen är inte heller något som kommer högt upp på Lunds universitets studentkårers prioritetslista.
– Det är helt enkelt inte tidsmässigt möjligt, säger Oskar Styf, ordförande för Lunds universitets studentkårer, Lus.
Tillsammans med sin kollega Sebastian Persson har han under sommaren installerat sig i AF-borgens sydvästra hörn. Det kommande året ska de tillsammans manöverera det gemensamma kårskeppet. Att det är valår märks även hos dem.
– Politikerna är mer måna om att träffa oss än vad de annars är, säger Sebastian Persson.
Egentligen har de inget negativt att säga om kontakten med kommunen som sådan, utan snarare på vad som faktiskt kommer ut av det rent konkret.
– Jag tror det handlar om att man måste vilja förändra och inte bara prata om det, säger Oskar Styf.
Både han och Sebastian Persson hoppas att det kommunala studentrådets funktion kan ses över efter valet.
– Det vore intressant om kommunen kunde intressera sig för en stor fråga som är viktig för oss alla i stället för en massa smågrejer, säger Oskar Styf.
Men vad är det som går förlorat mer än en studentskylt när Lunds politiker och studenter lever så långt ifrån varandra? En utblick över andra studentstäder kan ge en fingervisning. I Göteborg har exempelvis Göteborgs förenade studentkårer kommit överens med kommunen om att de ska bygga 4 000 nya studentbostäder. I Örebro satsar kommunen på att stödja studentkåren genom att årligen ge ett verksamhetsstöd på 300 000 kronor. I Växjö, och tidigare även i Malmö, har kommunen också samarbetat med studentkårerna för att lösa knäckfrågan om hur fler studenter ska folkbokföra sig i staden för att på så vis öka skatteintäkterna.
För varje folkbokförd student har kommunen betalat ut en viss summa till studentkåren – något som triggat dem att få fler att göra det. I Lund finns det också stora problem med att studenter inte folkbokför sig – det beräknas att 4000 till 7000 studenter inte är skrivna i kommunen, trots att de bor där. Det innebär ett inkomstbortfall för Lunds kommun på runt 300 miljoner kronor årligen.
Rent demokratiskt finns det också ett värde i att de som deltar i politiken också är representativa för hur befolkningen ser ut i stort. Det anser David Karlsson, docent i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.
– Finns det grupper som varken är närvarande eller är underrepresenterade i politiken så hörs ju de rösterna i lägre grad, säger han.
Inom statsvetenskapen är det en välkänd teori att de sociala erfarenheter som finns samlade i politikens rum också är de som kommer gynnas allra mest. Fler studenter inom de befintliga partierna är alltså en metod för att få upp studenter och deras behov på agendan.
På kommunfullmäktigemötet i Lund har klockan masat sig fram mot lunchtid. Någon har tagit fram sitt handarbete medan en annan är uppe i talarstolen för att återigen understryka det som redan sagts. En sak har dock hunnit hända. Åskådarläktaren har fått publik. Studentpublik. Det är Feministiskt initiativ, partiet som har stormat fram under våren och det inte minst i studentstäder, som plötsligt sitter där och viskar.
I dag ska de live-twittra mötet: Vi kan inte låta bli att fnissa lite när vi ser ledamöterna från den bruna alliansen peta i näsan. #lundpol #filund. Feministiskt initiativ sitter inte i kommunfullmäktige i dag men har sett till opinionsundersökningar ett stort väljarstöd hos just studenter. Sett till valsedlarna är de också det parti som relativt sett har flest studenter bland sina kandidater. Malena Rosén Sundström, universitetslektor på statsvetenskapliga institutionen i Lund, tror att Fi:s engagemang för jämställdhet och antirasism är en viktig förklaring till det, men också att de valt nya sätt att möta sina väljare.
– Jag tror att många yngre grupper tilltalas av hur de har tagit ut politiken dit människor bor och hur de möter dem i mer informella sammanhang, säger hon.
Sett till Fi:s valplattform kan det dock inte kallas ett nytt studentparti som sådant, även om deras önskade satsningar på till exempel gång-, cykel- och kollektivtrafik i Lund är något som berör studenter i hög grad.
Inför höstens val finns det totalt 34 studenter bland de 20 översta namnen på kommunvalets samtliga valsedlar. Givet exakt samma valutgång som 2010 års val skulle det betyda att åtta av kommunfullmäktiges 65 platser skulle fyllas av studenter. Att inte fler är studenter på partiernas listor tror David Karlsson från Göteborgs universitet beror på att det generellt saknas en vilja från unga att engagera sig i kommunpolitik.
– Det handlar inte om att unga är mindre intresserade av politik, speciellt inte i studentstäder. Men från intresse till engagemang är steget ganska långt. De är upptagna med att utbilda sig, göra karriär och flytta, säger han.
Frågan som kvarstår är därför om det spelar någon roll att sex av åtta partier i Lundagårds valundersökning är överens om att Lunds kommun gör för lite för studenterna. Lus ordförande Oskar Styf är tveksam.
– Även om man inser att Lund inte skulle vara någonting utan studenterna så saknas intresse. Studenterna kommer ju hit ändå, säger han.
Kanske är det också där det går att finna grundproblemet. De insparksglada ekonomistudenterna utanför kårpresidiets fönster i Lundagård kommer fortsätta ropa att de inte är Uppsala även framöver. Att majoriteten saknar en ordnad bostadssituation och kommer att lägga massor av pengar på kollektivtrafik spelar ingen roll. Snart har de ändå flyttat härifrån.
