I kamp mot Europas sista diktatur

I november i fjol kastades vitryskan Tatiana Khoma ut från universitetet i Minsk på grund av sitt engagemang i studentrörelsen.

Ett år senare har hon kämpat mot sitt universitet i domstol, suttit i fängelse och flyttat utomlands.

Alla de där marsdagarna i den trånga cellen funderade hon på vad som pågick nere på Oktobertorget. Skulle det bli en orange revolution även i Vitryssland? Skulle de verkligen kunna störta diktatorn Lukasjenka?

När hon väl släpptes ut hade snön börjat smälta. Men revolutionen hade avstannat.

Ändå är det med glädje den vitryska studenten Tatiana Khoma berättar om när hon blev utsläppt ur fängelset.

– Jag kände friheten rent fysiskt när jag kom ut. Jag bara gick på gatan, kände vinden i håret, solen som sken och allt folket runtomkring mig. Då förstod jag hur viktig friheten är, säger hon till Lundagård.

Studentrörelsens martyr

Tatiana Khoma greps och dömdes till tio dagars fängelse i mars i år efter att hon demonstrerat mot president Lukasjenka och det riggade presidentvalet.

Men det är som den europeiska studentrörelsens egen martyr som hon är mest känd. Hon relegerades från Belarus state economic university i Minsk i november i fjol, officiellt för att hon brutit mot skolans regler, men i praktiken för att hon valts in i styrelsen för ESIB, Europas förenade studentkårer, vilket Lundagård skrev om för ett år sedan.

– Universitetet trodde nog att jag skulle sätta mig ner och gråta. Men jag fick snabbt stöd av folket inom ESIB och det lyckades skapa uppmärksamhet för mitt fall, säger Tatiana Khoma till Lundagård i dag.

Pagrotsky skrev brev

Uppmärksamhet är en underdrift i sammanhanget. Från hela Europa kom protestbrev till Belarus state economic university, flera europaparlamentariker engagerade sig i hennes fall, tusentals studenter skrev på protestlistor och den dåvarande utbildningsministern Leif Pagrotsky skrev ett protestbrev från Stockholm.

Det var nästan som hennes ärende välkomnades. Det handlade inte om budget eller bostadsbidrag. Studenter, rektorer och politiker i hela Europa kunde för en gångs skull enas om en fråga. Det var gott mot ont. En 20-åring mot Europas sista diktatur.

– Skolan såg mig nog inte som någon stor politisk kraft. De ville nog bara statuera ett exempel inför presidentvalet. Men genom deras agerande blev jag delvis en politisk kraft. Efter relegeringen har jag blivit inbjuden till flera västerländska ambassader i Vitryssland för att prata om studentrörelsen, säger Tatiana Khoma.

Hjärtat i Vitryssland

Från och med i höst bor hon och studerar i Österrike. För trots den internationella uppmärksamheten och fyra ronder i vitryska domstolar har hon inte återfått sin plats på Belarus state economic university.

Rektorn för universitetet i Wien engagerade sig personligen i hennes fall och nu har hon ett stipendium från ett försäkringsbolag.

Men hittills har det knappast blivit tal om någon vardag i hennes nya stad.

– Av de senaste två månaderna har jag tillbringat mindre än en i Wien. Resten av tiden har jag varit på olika arrangemang med den europeiska studentrörelsen, säger Tatiana Khoma, som dock ska trappa ner engagemanget till förmån för studierna nästa år.

Men trots att hon säger att hon trivs i Österrike märks det att hjärtat är kvar i Vitryssland. Det är med påtaglig stolthet hon talar om protesterna i samband med presidentvalet i mars.

– Det var en fantastisk stämning på Oktobertorget den första kvällen. Gubbar och gummor smugglade in mat till oss och uppmuntrade oss att fortsätta. Och trots att regimen hotade demonstranter med 25 års fängelse var vi över 500 personer. Det är fler än vad de var i Ukraina vid den orangea revolutionen första kvällen, säger hon.

Tatiana Khoma höll tal för demonstranterna och en tältby slogs upp på torget, precis som i Kiev några år tidigare.

Blev inte misshandlade

Men samtidigt slog polisen en järnring kring torget. Deras taktik var att stoppa all mat och dryck till demonstranterna och därmed tvinga dem att ge upp. Många som lämnade torget blev arresterade. Tatiana greps tillsammans med sina vänner när hon gick för att värma sig någon timme vid fyratiden på morgonen.

– Polisen tog våra telefoner och våra pass. Men de slog oss inte. Vi hade tur. Jag har hört om flera andra som blev slagna blodiga när de arresterades. Jag träffade tjejer efteråt som visade upp stora blåmärken, säger hon.

Tatiana dömdes i likhet med de flesta andra demonstranterna till tio dagars fängelse. Regimens mål var att hålla dem borta från Oktobertorget. När hon släpptes ut igen var protesterna över.

Har hunnit mycket på 21 år

Hon berättar vant och intresseväckande om kampen mot universitetet och arbetet i ESIB. Men det märks att hon har mycket att göra. När jag frågar om något hon redan berättat om protesterar hon, men på ett artigt, nästan omärkligt sätt. ”Alltså, som jag sa…”.

Det känns som hon läser mina tankar när hon säger:

– Ute i Europa blir folk ofta förvånade över att jag bara är 21. Men i Vitryssland är det normalt att ha höga befattningar i studentvärlden då. Jag började på universitetet när jag var 17, säger hon.

Är du aldrig rädd för regimen när du är i Vitryssland?

– Nej, det brukar jag inte vara. Men det finns lagar mot att tala illa om Vitryssland, så visst skulle jag kunna få problem för den här intervjun till exempel. Och jag tänker på vad jag har i lap-topen när jag passerar gränsen. Men tullen är inte särskilt sofistikerad, de har inte ens något datasystem, så jag ser att de bläddrar bland listorna när jag passerar, säger hon och skrattar.

Tatiana Khoma har ett och ett halvt år kvar till en kandidatexamen. Men hon funderar på att stanna i Österrike för att läsa en master också. Sen vill hon dock återvända till Vitryssland.

– Jag vill leva i mitt eget land, även om jag tycker mycket om Europa. Men jag hoppas att Vitryssland får tätare band med EU. I dag är det alldeles för svårt att få ett visum dit.

När kommer det att hända något i Vitryssland?

– Jag vet inte, i våras kände vi verkligen att något var på gång, ”the wind of change”. Om ett halvår är det lokalval igen, men inom fem år tror jag att saker och ting har förändrats, säger hon.

Själv är Tatiana Khoma en del av lösningen. För även om universitetet lyckades sparka ut henne från universitetet har en lång rad europeiska länder till följd av hennes fall börjat erbjuda platser till andra vitryska studenter som relegerats på grund av sina politiska aktiviteter. Och den europeiska unionen har skapat en fond för deras uppehälle.

I framtiden blir det alltså svårare för vitryska universitet att hota studenter till tystnad.

Mycket arbete

Intervjun lider mot sitt slut och jag frågar Tatiana Khoma hur hon ska tillbringa kvällen. Kanske fira tentan som hon skrivit på morgonen?

– Nej, jag måste jobba. Regeringen i Serbien har börjat jäklas med studentkåren därnere. Jag måste skriva ett solidaritetsbrev till kåren i Belgrad.