Du och ditt Nobelpris

Är du filmstjärna? Fotbollsproffs?

Aj då.

Men misströsta inte, det behöver inte vara för sent för att bli rik och berömd. Fortfarande finns chansen att kamma hem ett Nobelpris.

Så här gör du för att lyckas.

En framtidsvision:

Det är den 10 december 2046. Stockholms nyrenoverade konserthus är fyllt till bredden med herrar i svart och damer i färgglada festblåsor och spektakulära hattar. På scenen sitter du, upprymd och med lätt handsvett, och väntar på att få skaka hand med den elegant grånade drottning Victoria.

Om några minuter är det din tur. Du ska ta emot medaljen, och prisas för den upptäckt du gjorde för drygt tjugo år sedan.

Men hur hamnade du här?

Hur ska man egentligen göra för att bli Nobelpristagare?

Vit amerikansk man

– Det gäller att ha viss tur. Men långt ifrån bara det förstås. Det är många yttre faktorer som ska spela in för att man ska nå ända fram, säger kulturgeografen Ola Thufvesson som skrivit en avhandling om Nobelpristagare och miljöerna de verkat i.

Ola vet hur vägen fram till Nobelpriset ser ut.

Tyvärr har han dåliga besked med en gång. Högst sannolikhet att lyckas har du nämligen om du är en vit, amerikansk man. Det kan vara svårt att fixa till – trots dagens kirurgiska framsteg.

För att vinna bör du även ha haft en uppväxt där du uppmuntrats till att leka, uppfinna, fantisera och läsa böcker.

– Föräldramiljön ska gärna ha främjat experimentlusta. Även skolgången ska ha präglats av kreativa miljöer, säger Ola Thufvesson.

Tidigt karriärval

Trots att nobelpristagarna är ganska gamla när de tilldelas priset, har upptäckten oftast gjorts åratal tidigare – och karriärvalet långt innan dess. Ola Thufvesson förklarar att pristagarna mycket tidigt vet vad de vill syssla med. Det gör att de snabbt kommer in i rätt sammanhang, kanske redan under högskolans grundutbildning.

För väl inne i universitetsvärlden gäller det att hitta rätt. Helst ska du ta dig in på någon av de riktiga höjdarskolorna. Där finns pengar i von Anka-klass och idéerna flödar likt vårfloder. Ola Thufvesson drar en parallell till fotbollsproffsen: för att bli bäst måste du träna med de bästa.

Lättare vid toppuniversitet

I genomsnitt har nobelpristagarna haft 7,3 andra pristagare som kollegor.

– Toppuniversiteten har stimulerande konkurrens, resurser och ett viktigt självförtroende. Och en helt annan kreativ miljö. Att sitta i högskolan i Östersund och forska är svårare än i Cambridge, där du kan gå ut i korridoren och dra en formel för någon gammal Nobelpristagare som ger dig feedback direkt. Man kommer helt enkelt snabbare framåt än om man sitter i Kazakstan och häckar.

Viktigt att flytta runt

Men även om du lyckats få en tjänst vid exempelvis Harvard eller Berkeley, ska du inte stanna där hela din karriär. Forskar­världens crème de la crème rör på sig, i jakt på resurser, inspiration från de skarpaste hjärnorna, självförtroende och för att skapa sig större nätverk.

Svensken Arvid Carlsson vann medicinpriset år 2000. För honom var ett halvår i USA avgörande. Där fann han den väg som skulle komma att leda honom mot medaljen och miljonerna.

– Att flytta var viktigt för mig. 1956 besökte jag ett labb vid National Institute of Health i Washington. Det blev som en omstart för mig, jag kom in i ett helt nytt fält, berättar han för Lundagård.

Men så många andra pristagare har Arvid Carlsson inte jobbat med.

– Nej, inte direkt. Jag har inte varit i några nätverk med dem. Men jag fick ju mitt pris rätt sent, så jag har ju hunnit diskutera ämnet med andra pristagare innan det.

Statiskt forskarsamhälle i Sverige

I Sverige är det vanligt med kritik mot att det satsas för lite pengar och mot att forskarna inte flyttar runt tillräckligt. Kritikerna menar också att forskarnas kreativitet hämmas av att de i Sverige måste jobba direkt under de etablerade professorerna och att styrningen blir för stor. De framhåller även att unga forskare i USA får större ansvar och lättare kan samarbeta över ämnesgränserna. Forskarna blir uppmuntrade att gå egna vägar och den internationella tillströmningen är stor.

Ola Thufvesson och Arvid Carlsson håller till stor del med kritikerna.

– Sverige är för sin storlek en ganska bra forskningsnation. Men forskarsamhället är för statiskt, säger Ola, medan Arvid framhåller brist i både resurser och framtidstro.

– I Europa kan vi tänka lite annorlunda, men problemet är pengarna. Nu är forskning mer resurskrävande än någonsin och resurserna är mycket större i USA och där görs det mycket fler privata donationer. Man har också en mer optimistisk framtidssyn i USA och deras politiker är bättre på att förstå potentialen och dynamiken i nya forskningsrön.

Svårare om du är kvinna

Allt flyttande, nätverkande och ryggkliande i toppforskningsvärlden har dock en baksida. Är du av det kvinnliga könet tvingas du vässa armbågarna ordentligt.

För det handlar om manliga, självförstärkande forskningsnätverk, dit det är svårt att nå – speciellt som kvinna.

– Det är lite Rotary över det, lite maffia till och med, menar Ola Thufvesson.

Fram till i dag har bara 33 kvinnor fått Nobelpriset. De 735 andra pristagarna är således män. Det är en enorm skillnad, men strukturella hinder för vetenskapskvinnorna uppkommer kanske främst innan de nått toppnivån i sitt ämne.

– Det är sega strukturer, inte minst i mer konservativa länder såsom USA eller Storbritannien. Män rekommenderar män, systemet är inte jämlikt och demokratiskt. Men det ”krackar” längre ner, diskrimineringen sker inte främst på Nobelnivå. Titta bara på hur få kvinnor som blir professorer, säger Ola Thufvesson.

Strunta i kompisarna

Om du någon gång ska få ta emot dynamitkungen Nobels utmärkelse gäller det också att du är oerhört fokuserad på din forskning. Du kan inte vara särskilt intresserad av andra saker, exempelvis vad dina vänner eller livspartner tycker.

– Pristagarna är nog inte skitroliga att umgås med. De bor mer eller mindre i labbet, och bryr sig nog inte så mycket om vad kompisar eller fruar tycker när det är dags att flytta vidare till ett annat universitet, säger Ola Thufvesson.