Gårdstomten

Lillsjödal köptes in för att lundastudenterna skulle kunna utöva orientering.

Men i dag är det främst fester som lockar studenter till gården utanför Hässleholm.

Nils Åkesson har tagit hand om stället i över 30 år.

Nils Åkesson sopar av trappan till huset innan vi går in. I en soffa ligger en utslagen student, på bordet står tomma spritflaskor och det luktar unket. Men Jesperspexarna, som hyr Lillsjödal denna helg, trivs och ska ha tipspromenad innan lunch.

Från sport till fest

Lillsjödal skänktes till Lunds studentkår 1941 för att studenterna skulle kunna åka skidor och orientera i lövskogarna kring gården.

I dag sköts den av Lunds universitets studentkårer och används mest av olika studentföreningar för fester.

Nils har varit förman på Lillsjödal sedan 1976 och har sett både det ena och det andra av utslagna studenter.

– Ska man vara förman i 30 år får man ha en rätt hög toleransnivå, säger han.

Det har hänt att duschar har ryckts ut och fönster slagits sönder. Men studenterna tål också mer än andra gäster. Därför föredrar Nils dem framför till exempel tyskar som brukar hyra gården sommartid.

– Det finns två typer av tyskar, berättar han. Dels de som är tåliga och lätta gäster, som studenterna. Men sedan finns det de som förväntar sig en tiptop-konferensanläggning.

Före detta officer

Anledningen till att Nils kunnat vara förman så länge är att han bor i en gammal byskola i närheten. Vi åker dit för att fika, det är mitt ute på landet och det snöar för första gången denna vinter.

Nils flyttade till trakten i mitten av sjuttiotalet, inspirerad av gröna vågen. Han arbetade då som officer vid ett regemente i Hässleholm och läste sociologi i Lund. Bland kurslitteraturen fanns verk av Mao Tse Tung.

– Man hade en enorm framtidstro på den tiden, säger Nils. Den var orealistisk, men det var en massiv upplevelse.

Hur var det att vara officer och läsa sociologi?

– Jag kommer från arbetarklassmiljö och då stod man ju högt i kurs hos vissa, säger Nils och skrattar. Folk blev mest nyfikna på officer­skapet.

Engagerad i Amnesty

Det var annorlunda i armén. Nils var engagerad i Amnesty och vid ett tillfälle bodde en före detta barnsoldat från dåvarande Rhodesia i hans hus. När denne sedan i en artikel i lokaltidningen bad om pengar till den väpnade kampen i hemlandet, reagerade kollegorna.

– När jag kom till officersmässen var det helt tyst. Sedan var det en kollega som la undan tidningen och sa ”jaså, du föder inte bara upp hönor längre, nu föder du upp negrer också”.

Under tiden vi pratar serverar Nils fru Lena te och bullar. En liten vit valp hoppar mellan soffan, fönstret och Nils knä. Makarna pratar om stämningen på universitet på sjuttiotalet och gnabbas om vad som kan tänkas vara och inte vara intressant för artikeln.

Möjligheten att jaga lockade

Under studietiden läste Nils en annons i Lundagård om att kåren sökte en förman till Lillsjödal. Han sökte och fick jobbet.

Då var lönen ett sätt att dryga ut studentkassan. Men minst lika viktigt var möjligheten att jaga på marken som tillhör gården.

– När jag flyttade hit till Horröd var jag ”den där löjtnanten”, berättar Nils. Men efter att jag gjort en deal med styrelsen om att få jaga på marken kom jag in i bygden ganska snabbt.

Grannarna hjälper också till med skötseln av gården. Om det är någon som ser att ett fönster står öppet hör de av sig. Och när stormen Gudrun gjorde gården strömlös i en vecka ställde en mjölkbonde upp med reservaggregat.

Hela familjen jobbar med gården

Till vardags jobbar Nils i Stockholm. Därför har resten av familjen dragits in i projektet Lillsjödal. Det har blivit som en fritidssysselsättning.

– Vår son Dag är skogsmästare och har lagt fram en plan för skogsskötseln, säger Lena.

Det märks att Nils bryr sig mycket om gården. Han talar länge om dess historia, hur den var barnkoloni från 1920-talet fram till 1980-talet, att de flesta som växt upp i bygden och är jämnåriga med Nils har lärt sig att simma i dammen som hör till marken.

– Jag tycker att det är värdefullt och givande med praktiskt arbete, säger Nils. Det är bra avkoppling från mitt teoretiska jobb.

Intresset att hyra Lillsjödal har gått upp och ner. På sjuttiotalet kunde hela familjer komma till gården och ha helgkurser i batik. Men under en period var det tal om att sälja av gården.

– Men nu finns ett större intresse och engagemang från styrelsen, säger Nils.

Hård med sopsorteringen

Innan han började som förman bodde ett värdpar ständigt på gården. Det sista paret, Asta och Nisse Nilsson, brukade stå till tjänst med gåsmiddagar och varm choklad till frusna skidåkare.

– Det fanns en lucka i köksdörren där man kunde köpa frukost och annan mat, berättar Nils. Men nuförtiden går det ju inte att ha värdpar, dels ekonomiskt men också för att ingen vill bo där uppe.

Snacket går om att du är ganska hård med källsorteringen. Stämmer det?

– Det är kommunen som är hård med sorteringen. Det finns nio soptunnor på Lillsjödal men bara två av dem är för osorterade sopor. Det blir ett helvete om folk inte sorterar.

Förra året hade du varit förman i 30 år. Firade du det på något sätt?

– Jag fick ingen guldklocka, men ett multi-tool av styrelsen. Och tårta. Jag tycker att de visar stor tacksamhet mot mig.