En återuppstånden cyniker

Arne Anka, tillbaka efter tio år, är lika cynisk som vanligt.

Men i det nya albumet är han märkligt identitetslös.

Arne Anka. Återuppståndelsen

Kartago förlag, 2006

Lagom till tågresan hem från julfirande i Stockholm tittar jag in på Pressbyrån och köper det nya Arne Anka-albumet ”Återuppståndelsen”. Tio år sen sist, ja jäklar!

Ankan har förekommit i Dagens Arbete sedan några år tillbaka och det är en tjock volym till bredden fylld, som sig bör, med bitska kommentarer om samtiden. Tidsmässigt sträcker sig albumet från vintern 2004 till hösten 2006.

USA:s president låg bakom

I förordet skriver Charlie Christensen att det framför allt är två personer som är huvudansvariga för Arnes återkomst: George W Bush och Gudrun Schyman.

Båda är givna måltavlor för satir, men de första serierna – där den desillusionerade utrikeskorrespondenten Konrad K spelar huvudrollen – känns rätt platta. Visst finns det världshav med spydig sarkasm att ösa ur både när det gäller amerikansk imperialism och svensk feminism gone bonkers men utan smarta referenser till vardagen blir det mest plattityder av alltihopa.

Mot rökförbud och hälsofascism

Därför gör Christensen rätt i att skrota Konrad K och i stället släppa in ankan i handlingen. Arne har hunnit gifta sig, skaffa två barn och skilja sig sedan sist, men annars är allt som vanligt. Ingenting undgår hans smädande vilket också är hans bästa karaktärsdrag. Ingen kan använda ankan i sina egna syften, alla får en del av sleven.

Den mesta kritiken faller dock på hälsosamhället som givetvis går emot allt som Arne Anka står för. Varningstexter, stavgångare och miljönoja är detaljer som förgiftar tillvaron för Arne och hans vänner.

Rökförbudet som införs sommaren 2005 symboliserar den slutgiltiga segern för hälsofascismen och kommenteras bland annat i en monolog av bartendern Zeke: ”Folk tror inte på döden längre! De joggar, käkar lättfil och alger och flåsar runt med motionsstavar, allt i den fåfänga tron att dom ska leva för evigt!” Han avslutar – något pretentiöst – med devisen ”Bara den som tror på döden kan definiera friheten”.

Arne har blivit rotlös

Det är befriande att läsa Arne Anka eftersom han inte gör några försök att vara varken politiskt korrekt eller överdrivet provocerande. Han bara är – spottande, fräsande och cynisk.

Samtidigt märks det att Arne blivit äldre. Och att Charlie Christensen bott ytterligare tio år i Pamplona. Stockholmsskildringarna som var en viktig ingrediens i de tidiga Arne-serierna är helt borta. Det är tråkigt för det gör handlingen tunn och karaktärerna identitetslösa. Arne Anka är en Stockholmskarikatyr men jämfört med till exempel Rocky känns det som att han numera bor i landet Ingenstans. Synd på en sån rar anka.