Från Juridicum till Bagdad

Lundastudenten Amar Al-Djaber praktiserade vid domstolen som dömde Saddam Hussein.

Men själv vill han hellre prata om situationen i Irak.

En av världens farligaste platser, så brukar Bagdad beskrivas. För efter den USA-ledda invasion 2003 är kidnappningar och bombdåd vardag i femmiljonersstaden vid Tigris.

Dit valde lundastudenten Amar Al-Djaber att åka för att göra sin praktik i straff- och processrätt.

– Jag började fundera på det i september 2006. Det började mest som ett skämt mellan kompisar men sen funderade jag, ”varför inte”.

Valde åklagarsidan

Amar fick kontakt med den irakiska högsta domstolen via e-post. Han skickade sitt CV och ansökningsbrev och fick sedan välja mellan att tjänstgöra vid försvarssidan eller åklagarsidan.

– Det skulle ha känts fel att arbeta med personer som försvarar en av historiens värsta massmördare, så jag valde åklagarsidan, förklarar han.

Amar kom till Sverige med sin familj som politisk flykting från Irak när han var åtta år. När han nu återvände efter 14 år såg han på landet med andra ögon.

– Som barn såg man detaljer, en boll, ett hus, en skola. Som vuxen ser man en större bild och att saker hänger ihop.

Amar anlände till Bagdad dagen efter att den forne diktatorn Saddam Hussein fått sin dödsdom. Amars arbetsuppgifter bestod mycket av pappersexercis och han fick drivor av pärmar att plöja. Det var bitvis hårt arbete och det var noga med formen.

– En dag blev jag utskälld för att jag hade skjorta utan kavaj på mig, säger han.

Har blivit mediekändis

Mitt under vårt samtal på ett kafé vid centralstationen i Lund intervju ringer TV4 och undrar om han kan resa upp till Stockholm för att sitta i morgonsoffan. Den ovanliga praktiken har på kort tid gjort Amar till en smärre mediekändis.

Det började med att han själv ringde upp Jusektidningen för att berätta sin historia. Efter publiceringen dröjde det mindre än ett dygn innan både Sydsvenskan och City hörde av sig.

Men uppmärksamheten har också lett till att Amars förtroende för journalister har fått sig en törn. Sydsvenskan hade rubriken ”Lundastudent skrev dom mot Saddam” och skrev att Amar hade varit med och författat domen, trots att han uttryckligen sagt att så inte var fallet.

– Det sätter mig i onödig fara om jag pekas ut som den som skickade Saddam till avrättning. Det finns de som ser ex-diktatorn som en martyr, säger han.

Han vill vara extra tydlig på den punkten.

– Skriv det, jag hade varken behörighet eller befogenhet att skriva domen.

Annars är han mest lite förlägen av all uppmärksamhet. Och tycker att media inriktar sig på fel saker.

– Det skrivs mest om mig och att jag är lundastudent, när det viktiga är vad som händer i Irak.

Brinner för sitt hemland

Han verkar nästan outtröttlig i sitt engagemang och det lyser i hans ögon när han berättar om olika projekt han dragit igång och planerar att dra igång, de flesta med anknytning till återuppbyggnaden av det forna hemlandet. Bland annat har han varit med och startat Malmös unga irakier, en förening som stöttar irakiska ungdomar i förorten, men även arbetar för en demokratisk utveckling i hemlandet. Praktiken i Bagdad framstår närmast som en parantes när Amar börjar berätta.

Amar understryker gång på gång att det Irak framför allt behöver är förebilder.

– Skicka inte pengar, uppmanar han, för pengar försvinner. Det är mycket viktigare med utbildning och att demokratiska värderingar sprids.

Han nämner domstolen som exempel. Domarna som arbetat i det irakiska domstolsväsendet under Saddams tid fick ytterligare utbildning i Jordanien. Många exilirakier återvänder nu för att hjälpa till, men det är ett hårt liv i Irak och det är lätt att tappa hoppet.

– Man får åka hem till Sverige för att ladda om batterierna, säger han.

Fick träffa premiärministern

Amar är 21 år och är inne på sin sjätte termin på juridikprogrammet, men det är inte advokatyrket han siktar in sig på i första hand.

– Jag har drömt om att bli diplomat sedan jag gick i sjätte klass. Tänk att få representera UD i Irak, säger han. Men Amar kan också tänka sig att återvända till domstolen eller arbeta på någon annan irakisk myndighet.

Under praktiken fick Amar möjlighet att träffa både utrikesministern och premiärministern. Starkast intryck lämnade dock mötet med vittnen från massakern i byn Dujail 1982 där 148 shiitiska bybor mördades.

Motståndare till dödsstraffet

Saddams politiska agitation i salen, den irakiska regeringens påtryckningar och den tumultartade avrättningen som via en pixlig videofil spreds över världen. I västerländsk press har rättegången mot Saddam Hussein dömts ut som en fars.

Men Amar Al-Djaber försvarar rättegången. Givet de säkerhetsmässigt besvärliga omständigheterna – två av Saddams försvarsadvokater mördades under rättegången – gick den riktigt tillväga, anser han.

– Rättegången tog ett år att genomföra och båda sidorna fick möjlighet att presentera bevis och förhöra vittnen. Domen är väl förankrad i internationell och irakisk rätt, säger han.

Själv är Amar motståndare till dödstraff, men eftersom det är irakisk lag som gäller anser han att dödstraff var den enda rimliga domen.

Trots våldet i Bagdad kände sig Amar ändå ganska säker under arbetet. Alla offentliga byggnader i Bagdad – inklusive domstolsbyggnaderna – ligger i den så kallade gröna zonen, en inhägnad stadsdel som bevakas av amerikansk militär och irakisk polis. Det förekom att terrorister sköt granater in över staketen till den gröna zonen, men Amar menar att de inte gjorde så mycket skada.

– De träffar oftast husväggarna och sprängs innan de nått marken.

***

Men några dagar efter intervjun mejlar Amar och berättar att en av hans bästa vänner från Danmark mist sitt liv på väg hem från sitt arbete i Bagdad. Han hade återvänt för att hjälpa till med återuppbyggnaden.

– För att bygga demokrati krävs det att liv spills, jag hoppas bara att alla dessa liv inte går till spillo förgäves, skriver han.