Under sin uppväxt längtade hon bort. I dag jobbar hon för att förändra den plats hon en gång strävade efter att lämna. Journalisten Lubna Hawwa från Maldiverna studerar i Lund med målet att kunna återvända hem.
Lubna Hawwa är fyra år gammal och går på dagis i en enkel byggnad med trettio andra barn på Malé, Maldivernas huvudö och huvudstad. Hennes mamma lämnar henne på morgonen och de andra barnen leker utanför, bland träd och vit sand.
En dag visar fröken henne en världskarta. Hon slår upp en gammal klassisk skolatlas och pekar på Maldiverna. Lubna Hawwa stirrar på kartan och kan knappt tro sina ögon när hon ser de små utspridda öarna i Indiska oceanen. Till den dagen hade hon trott att hennes lilla ö var allt som fanns.
Men vad kartan visar är något helt annat, och plötsligt blir hon rädd. De andra kontinenterna ser ut som giganter där de tornar upp sig vid de blå oceanerna. Hon tittar förskräckt på sin fröken:
– Varför är vi så små? Och hur ska jag kunna ta mig dit när jag inte kan simma?
Lubna Hawwa minns inte vad läraren svarade. Men hon minns att det var från den dagen hon ville ta sig utanför sitt hemlands gränser och förstod att det var havet som separerade dem.
Hon blev nyfiken. I skolan kunde hon fråga allt, och det var också där hon lärde sig om världen utanför.
Efter sina föräldrars skilsmässa flyttade hon till den lilla ön Hithadhoo, men fick ändå gå kvar i samma skola. Hennes mamma sa också till henne att bara genom att studera vidare kunde hon hitta ett bättre jobb, något som mamman själv aldrig kunnat göra.
Lubna Hawwa började studera, och ju mer hon lärde sig om människorna och miljön omkring sig desto starkare blev drömmen om ett bättre liv.
– Jag sa att jag ville doktorera utan att egentligen veta vad det betydde. Jag visste bara att jag ville studera så långt jag kunde och att det var det enda som skulle kunna ta mig vidare utanför Hithadhoo och Maldiverna, säger hon.
Det är en dag i mitten av september och luften är ovanligt varm. Fastän andra svettas har Lubna Hawwa en mörkgrön fodrad jacka på sig och verkar inte tycka att det är särskilt varmt alls. Hon ler mycket när vi pratar, fastän det hon pratar om inte alltid är roligt. Hon skämtar om sitt lilla land, klimatförändringarna som hotar att dränka landet och sårbarheten.
Överbefolkningen och ojämlikheten. Om att växa upp med att bara ha tillräckligt för att klara sig och att aldrig ha råd med något extra.
– Länge skämdes jag och önskade mig en annorlunda uppväxt. Jag önskade att jag inte hade behövt kämpa så mycket. Nu har jag accepterat hur jag haft det och tänker att det i stället kan hjälpa mig förstå andra människor, säger hon.
Den allra vanligaste frågan hon får är ”Hur är det att växa upp i ett paradis?” Varje gång känner hon blandade känslor. För hur svarar man när svaret redan finns i frågan?
– De tänker direkt på palmer, turkosa hav och vita stränder. Varför undrar de inte i stället hur människorna har det där? Ingen från Maldiverna skulle säga att det är ett paradis, och väldigt få har sett en turistresort, säger hon.
När Lubna Hawwa som 16-åring flyttade tillbaka till huvudön Malé för att kunna fortsätta skolan blev det tuffare än vad hon hade trott. Inklämd i en lägenhet med för många andra studenter och fast i en överbefolkad urban djungel skulle hon försörja sig själv samtidigt som hon pluggade. Hon flyttade ofta och var periodvis utan hem.
När diktaturen började luckras upp 2008 startade en mängd nya radio- och tv-stationer. Lubna Hawwas kompis arbetade på en radiostation och det blev hennes fot in i journalistiken.
– Jag kan ärligt säga att jag inte hade en aning om vad journalistik handlade om innan. Ju mer jag lärde mig desto mer tyckte jag om det. Nu hade jag möjligheten att berätta människors berättelser och nå ut, säger hon. men att studera och samtidigt jobba gav inga toppbetyg. Stipendierna för att kunna studera utomlands, som gick via Maldivernas regering, var bara till de studenter med bäst betyg.
Lubna Hawwa fick ingenting. Men efter att ha sökt ett stipendium via Svenska institutet fick hon möjligheten att fortsätta studera. När hon i augusti 2012 kom till Lund blev
hon överväldigad av allt utrymme, och känslan av att vara där saker händer.
– Det kändes som att jag var i mitten av världen. Folk sa till mig att Lund är en väldigt liten stad, men jämfört med Maldiverna är allt stort.
Det handlade inte bara om fysiskt utrymme, utan också om utrymme att tänka.
– Sverige öppnade dörren till att tänka och uttrycka mig som jag ville. Jag kommer resa tillbaka till Maldiverna som en annan människa, säger hon.
Trots att hennes uppväxt handlat så mycket om att komma bort pratar hon mycket om sitt hemland. Engagerat och länge. Fast besluten att ge det en plats på kartan och försöka förändra landets
samhälle. För även om hon uppfyllt målet att komma bort drar hela tiden Maldiverna henne tillbaka, och hon tvekar inte en sekund på frågan om hon kommer flytta dit igen.
– Förändring börjar hemifrån. Jag tänker flytta tillbaka och jobba på Maldiverna, men frågan är om Maldiverna vill ha mig tillbaka, säger hon.
För kanske vill inte befolkningen på de små öarna ha hennes hjälp. Kanske är de flesta nöjda med att leva som de gör, även om det är så att de precis klarar sig.
– Maldiverna är som en liten bubbla. Där bor människor i hela livet utan att se eller uppleva något annat, säger hon.
Men Lubna Hawwa vill ge Maldivernas befolkning alternativ. Visa att något annat är möjligt.
– Det är upp till dem att välja om de vill leva på en ö i Indiska oceanen, men jag vill att de ska ha möjligheten att välja något annat också, säger hon.
