I den pampiga universitetsaulan är det fullsatt till sista bänkrad. Höstens första studentafton, ett samtal om feminism inom politiken, akademin och aktivismen, ska snart dra igång. Ett samtal som bjuder på intressanta diskussioner, men egentligen inget nytt.
Moderator, Johanna Palmström som är chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang, slänger ut några frågor i publiken innan samtalet drar igång.
– Hur många här har läst genusvetenskap?
Många händer sticker upp i luften.
– Vem här inne kallar sig feminist?
Jag vänder mig försiktigt om för att se om det är någon som vågar hålla sin hand nere när feministen number one, Gudrun Schyman, sitter i salen. En man på raden bakom mig ser lite tveksam ut innan han slött sträcker upp sin arm.
Nej, feminism är inte självklart för alla och det är just det som diskuteras under aftonen liksom frågor kring motstånd mot feminism, att inte vara överens inom den feministiska ideologin och vem feminismen egentligen är till för.
Till en början går det lite trögt. De tre representanterna svarar artigt på frågorna som ställs och håller till mesta dels med varandra. Det är inte förrän publiken får ställa frågor som det blir lite diskussion paneldeltagarna sinsemellan. Kristin Linderoth, genusvetare vid Lunds universitet, representerar feminismen inom akademien. Hon ställer sig kritisk mot den elitistiska feminismen som ibland kan vara exkluderande, medan Gudrun Schyman menar att feminismen ställer krav på den som väljer att kalla sig det.
– Det räcker inte bara med att kalla sig feminist och sen hej och hå så är allt bra med det.
Det finns en påtaglig irritation i panelen mot samhällets okunskap kring feminism och vad det innebär. Emma Watsons tal diskuteras och Stefan Löfvens feministiska regering kritiseras. Frågor kring vem som egentligen får kalla sig feminist dyker upp. Men de är överens om att feminismen har fått ett stort genombrott och att frågor om jämställdhet inte har varit såhär heta på många år. Dock är det liksom inget nytt som sägs. Om du är lite insatt har du hört detta många gånger förut.
Rättviseförmedlingens ordförande, Seher Yilmaz, är lite av den friska fläkten under kvällen. Hon är rolig och rapp och när de andra svarar politiskt korrekt hasplar hon ur sig roligt genuina svar.
– Jag skulle önska att Stefan Löfven inte såg så jäkla nervös ut varje gång han pratade om feminism.
Gudrun Schyman beter sig världsvant och proffsigt och låter som vanligt ingen avbryta henne innan hon fått sagt sitt. Och det är också hon som drar ned flest applåder och skratt av den annars ganska trötta publiken. När moderatorn frågar vad Feministiskt initiativ ska göra nu efter valet, kommer svaret snabbt och självsäkert.
– Krossa patriarkatet!
