Frivilliga studentkårer och universitetsstyrelser utan politiker.
Det första halvåret som utbildningsminister tycks Lars Leijonborg ha prioriterat förändringar av ideologisk art.
Men om han verkligen vill höja kvaliteten i högskolan, är det mer pengar som behövs.
Resultaten från Högskoleverkets Studentspegel fick ledarsidor, bloggar och nyhetsredaktioner att skälva: nästan 40 procent av landets studenterna anser inte att heltidsstudier motsvarar heltid.
Alla vi som på något sätt haft kontakt med den svenska högskolan de senaste fem-tio åren hade svårare att se nyheten.
Högskolans problem har varit kända länge, inte minst av regeringen. Den gick till och med på val med löfte om att städa bort de problem som skapats av kronisk underfinansiering och ett system för att fördela resurser som belönar låga krav på studenterna.
Besvikelse över budgeten
Den nya regeringens första budgetproposition var också lovande. Visserligen gällde kvalitetssatsningen enbart samhällsvetenskap och humaniora. Och visserligen hade utbildningsminister Lars Leijonborg på de tio dagar som gått sedan maktskiftet bara lyckats skrapa ihop 120 miljoner kronor till satsningen.
Men det gick åt rätt håll. Och de som var besvikna över att studiemedlet inte höjdes, trots att tre av fyra allianspartier stod bakom det kravet, kunde lugnas av att budgettexten ändå lyfte fram att ett högt studiemedel är avgörande för framgångsrika studier.
Därför blev besvikelsen desto större när regeringen presenterade sin vårproposition i april. Inga nya pengar till kvalitetssatsningar, och dessutom hade formuleringarna om studiemedlet strukits.
I stället verkar fokus hos utbildningsdepartementet just nu ligga på grund- och gymnasieskolan. Och visst är den aviserade gymnasiereformen och satsningen på fortbildningen av lärare lovvärda initiativ. Även högskolan kommer att gynnas om förhoppningarna om om högre förkunskaper hos framtidens studenter infrias.
Men det är ändå märkligt att se hur de klara besked om mer pengar till högskolorna som gavs före valet, tycks ha förändrats när de faktiska budgetarna ska läggas.
För hittills verkar Lars Leijonborgs strategi vara att driva igenom ideologiska förändringar som inte kostar något.
Obligatoriet inte det mest akuta problemet
Ett exempel är att universiteten numer kan välja sina styrelser efter eget huvud.
För en liberal partiledare finns det säkert också goda argument för att avskaffa kårobligatoriet.
Det är bara svårt att förstå varför det sker som en av de första ågärderna under mandatperioden – om det nu inte är av rädsla för att socialdemokraterna ska återta makten 2010.
För obligatoriet är knappast studenternas mest akuta problem. Utbildningsministern sänder märkliga signaler genom att inte först ta itu med de verkligt brännande frågorna, som hur resurstilldelningssystemet ska gynna utbildningar som ställer krav eller hur studenterna ska skyddas vid sjukdom eller arbetslöshet.
Krävs mer pengar än förut
Den bistra sanningen för Lars Leijonborg är att regelförändringar inte räcker. Under den kraftiga utbyggnaden av antalet platser i högskolan som skett sedan de senaste 15 åren, har ersättningen per student urholkats med så mycket som 25 procent enligt vissa beräkningar.
Om kvaliteten ska nå upp till forna nivåer räcker det inte bara med att återställa den summan. För i och med 1990-talets utbyggnad kom nya grupper in i högskolan. I praktiken sänktes förkunskapskraven för att att plugga vidare i och med att det inte krävdes lika höga betyg för att få en utbildningsplats. Dessutom kom fler personer från studieovana miljöer in på högskolan.
Att fler personer fått möjlighet att studera vidare är en demokratisk utveckling värd att applådera. Men den ställer också krav på fler föreläsningar, seminarier, mentorsträffar och handledningstillfällen till studenterna.
Så Lars Leijonborg, om om du verkligen menar allvar med att lösa högskolans problem: show us the money!
redaktör och ansvarig utgivare
