Stämningen på Moderna Museet i Malmö är som den brukar. Den hemtrevliga doften av nylagad soppa slår mig i ansiktet när jag kliver in genom ingången, och genast flyger tvååringarna mellan benen på mig. Ett gemytligt ställe i centrala Malmö där kulturtanterna blandas med den nya generationens hippa mammor med kånken och spretiga luggar.
Modernautställningen är en återkommande utställning vart fjärde år som har en nutida skildringsuppgift. Konst från idag, från Sverige, har tills nu varit utgångspunkten. I år har man ändrat konceptet så att det inte bara är svensk konst som ställs ut, utan man har vidgat vyerna till över Öresund. Konstnärer från Finland, Estland, Lettland, Litauen, Danmark, Polen och Sverige bidrar gemensamt till utställningen Society Acts.
En tv-skärm med bilder från en film är det första utsällningsobjektet som välkomnar mig. Det är en hyllning till tystnaden. Något vi kanske borde uppskatta mer i dagens samhälle? Istället för att lyssna på två människors konversation får jag själv bilda mig en uppfattning av vad som händer. Det är fritt att tolka situationen hur man vill. Låter kanske pretentiöst, men det är ett smart drag från museets sida. Man får tänka till, känna sig kulturell, och den känslan stannar kvar under hela tiden jag strosar runt.
Dagens syn på hetero- och homosexualitet tolkas. Även ekonomi och Adam Smiths osynliga hand. Fotografier som fångar något annat än det som händer på markplan. Utställningen är komplex, det finns mycket att utforska. Verken är konkreta, men tolkningen är abstrakt och individuell.
Framför allt två saker etsar sig fast hos mig. Det ena är en video från Estland som handlar om bronssoldaten i Tallinn. En staty som för vissa i staden symboliserar den Röda arméns seger över nazityskland, men som för andra står för sovjets övertag av Baltikum. En omstridd symbol alltså. Här får man se hur relationen mellan folket och polisen påverkas när den fria konsten inte tillåts. Ett utmärkt exempel för när samhället agerar – when society acts.
Det andra är en dator. Min första tanke är att konsten tagit sig lite vatten över huvudet nu. Eller att det kanske är jag själv som gjort det. Men när jag tittar närmare på själva meningen så faller det lite på plats. Huvudämnet är Google och filtreringens påverkan på hierarki. Hur jordnära är vi egentligen idag? Tittar vi på det stora hela i situationer – eller hamnar fokus lätt på de bitar av världen som gynnar oss?
Jag lämnar barnen, mammorna och kulturtanterna med en sinnesstämning jag inte riktigt kan sätta fingret på. Har jag inspirerats eller förfasats? Det är inte helt säkert. Men det är ju precis de känslorna man som museibesökare strävar efter. Så jag är ändå nöjd. Möjligen förfasad, men nöjd.
