God smak, är det ett uttryck för personliga preferenser? Eller finns det objektiva kriterier för kvalitet? Debatt i Lund försökte under torsdagen lösa frågan.
Vissa frågor tröttnar vi uppenbarligen aldrig på att ställa oss själva. De vandrar liksom i arv från generation till generation, och varje tidsålders tänkare har leverarat olika svar på tankenötterna. Några vanliga exempel på sådana eviga frågor är: ”Vad är meningen med livet?”; ”Finns Gud?”; och ”Varför har man bara omaka strumppar kvar varje gång man har tvättat?”. Och – icke att förglömma – den kniviga frågan om Mozart och Shakespeare per definition är bättre än Army of Lovers och Camilla Läckberg.
Just denna fråga, det vill säga om kvalitet som fenomen är något som objektivt kan slås fast eller om skönheten ligger i betraktarens öga eller öra, avhandlades under numera etablerade evenemanget Debatt i Lund i AF-borgen, där den ständige moderatorn Andreas Ekström med sitt sedvanliga goda humör dirigerade paneldeltagarnas samtal.
De fyra gästerna var journalisten och författaren Barbro Hedvall, bokförlagschefen Daniel Sandström, film- och litteraturprofessorn Erik Hedling och konstnären Elisabeth Ohlsson Wallin. Och även om inte några stora konfliktlinjer framträdde mellan dessa under kvällen, stod det snart klart att Barbro Hedvall och Daniel Sandström hade en större vilja att försvara ståndpunkten att det finns något som faktiskt kan kallas god och dålig smak.
Erik Hedling och Elisabeth Ohlsson Wallin tillhörde å sin sida de mer relativistiskt sinnade. De slog fast att föreställningen om att en viss typ av kultur skulle vara bättre eller finare än någon annan är direkt löjligt. Detta eftersom det inte finns några universella bedömningsgrunder. Om något skvallrar det om högmod eller dålig karaktär att påstå att man själv har god smak.
– Det är kränkande mot omgivningen, förklarade Erik Hedling.
Den kulturkonservativa sidan kontrade dock med att det visst går att leda i bevis att vissa kulturprodukter är bättre eller sämre än andra. Dessutom dras vi människor till den typen av klassificeringar, vilket i sig är talande.
– Vi vill enas om vad som är gott och dåligt. Och vi tycker om att bråka om det också, sa Daniel Sandström.
Något avgörande svar på frågan kom panelen dock inte fram till, vilket kanske inte var helt förvånande. Och dessutom fick den inledande värdediskussionen snabbt ge vika för ganska allmänt hållen diskussion om bland annat politiker som saknar intresse för kultur och medelklassens brackiga smak och låga bildningsnivå. Framförallt Barbro Hedvall rasade mot dessa fenomen och hymlade inte med sitt förakt gentemot Fredrik Reinfeldts gåva till kronprinsessan Victoria på hennes trettioårsdag (en platt-teve) och hans läsande av Camilla Läckberg-deckare.
Den kanske intressantaste tråden stod Daniel Sandström för. Han framhävde vikten av att tala om kulturell kvalitet för att inte glömma bort kulturens egenvärde. Och kanske är detta en viktig poäng att göra i en samtid där kultur mest av allt verkar betraktas som ett instrument för att främja alltifrån ekonomisk tillväxt till ett ”ekologiskt samhälle”. Det vill säga, saker och ting som inte har så värst mycket med kultur att göra. Att sedan landets kulturredaktioner – vars funktion till stor del är just att slå vakt om kulturens position i samhället – går på knäna, är ju inte en helt önskvärd utveckling. Eller som Erik Hedling uttrycker det:
– Det är inget mindre än en tragedi.
Vad är vackrast i världen? Panelen väljer:
- Erik Hedling: en specifik scen i Hitchcocks En studie i brott, gitarrsolona i Jimi Hendrix All Along the Watchtower och ”de tre ackorden G, D och C” i Bob Dylans Knockin´ on Heaven’s Door
- Elisabeth Ohlsson Wallin: att vandra i skogen
- Barbro Lindvall: Tomas Tranströmer (varpå hon reciterade en av hans dikter fritt från minnet)
- Daniel Sandström: Att existera
