Ah, oh, åh. Oavsett vart ögonen söker sig tycks det alltid finnas förvillande nöjen och utmaningar. När sidospåren blir för många slutar det ibland med inget spår alls, skriver studentlivskrönikör Jenny von Platten.
En människa och tusen möjligheter. I Lund finns alla forum. Chanserna väntar på att bli tagna och är man en sådan som jag, med många spridda intressen, vill man ta alldeles för många.
Det handlar inte om att jag har svårt för att säga ”nej”. Det handlar inte heller om att jag är rädd för att missa något. Det handlar bara om att alla saker – var för sig – verkar så himla roliga. Jag gör det inte för någon annans skull. Oftast inte, i alla fall. Jag gör det för att jag vet att det finns en del av mig som vill.
Men jag har många delar och de har dålig kommunikation. Mina fötter vill spela fotboll och mina händer vill skriva. Mina ögon vill läsa jordens alla böcker och mina öron vill lyssna på vänners spännande tankar och schlagermusik på Helsingkrona.
Så när jag bestämmer mig för att hinna med att göra massvis av sidoaktiviteter från studierna lyssnar jag verkligen på vad jag själv vill. Jag lyssnar på varendaste del, åtminstone i stunden. Jag öppnar mina armar och staplar på – syssla på syssla, chans på chans. Hela kroppens viljor samlas och vilar i min famn. Så länge det finns utrymme går det att packa på mer.
Men plötsligt inser min kropp att det börjar bli tungt, och det är först då alla delar av mig går i samklang. Då försvinner fotbollslusten i fötterna och fingrarna tappar alla ord. Hela kroppen enas och vill tvärt åt samma håll: sängen.
Girighet. Impulser. Längtan och önskan. Allt det där stämmer in. Det är som att jag kommer in i en guldgruva för första gången och någon ger mig en säck och säger: här, fyll upp den och gå härifrån. Och jag fyller upp. Mynt på mynt, rus på rus. Och när säcken börjar bli full fortsätter jag att fylla den, för tänk, tänk om jag aldrig får den här möjligheten igen? Men då, vid lasten av ännu ett mynt, spricker säcken och allt rinner ut. Mina fötter täcks av guldmynt men säcken är trasig och tom. Jag går därifrån och tänker: hade jag bara fyllt säcken med ett endaste mynt hade jag gått härifrån mer förmögen än vad jag gör nu.
Måttfullhet. Balans. Att lyssna på rätt signaler. Borde man ta en examen på det ämnet, kanske?
