Markus Krunegård hade häromdagen vägarna förbi Lund, för sin första spelning i staden på många år. Han passade även på att dela med av några reflektioner kring politiskt engagemang och om att bejaka sin inre Mikael Wiehe. Bland annat.
Du höll något av ett brandtal under konserten mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Anser du att det är viktigt att engagera sig som artist i den politiska debatten under turbulenta politiska tider som dessa?
– Ja, jag kan ju inte tala för någon annan, alla gör som de själva vill, men personligen gör jag det gärna. Om man nu ändå står på en scen och babblar i en timme så känns det svårt att inte komma in på sådant. Och ibland kan det väl kännas lite som att man skriver folk på näsan, men jag vet inte. Jag tycker att det är härligt… Alla gör som de vill, och jag bryr mig inte om vad andra gör. Men, som svar på din fråga, nej, det är inte viktigt. Det enda som är viktigt är att det du gör som artist är fritt. De artister som är fria är bra, och de andra är inte artister.
Artister har inte någon ”skyldighet” att göra något, alltså?
– Nä, alla är bra på sitt sätt. Alla gör sin grej. Men nu är det något jag gör och som jag tycker om, även fast det är lite läskigt också. Jag väntar ju bara på att någon ska spöa mig. Det är ändå tretton procent som röstar på Sverigedemokraterna. Fast än så länge har det dock gått bra, och jag är ganska bra på att slåss också. Så det skulle nog inte vara någon fara. Jag skulle dock ha svårt för att skriva uttalat politiska texter, och det är ju jävligt få som kommer undan med det. Jag vill skriva om känslor, och det landar oftast i någon slags existentialism. Jag är inte bra på att skriva saker i stil med ”nu höjer vi skatten”, eller ”marginalskatten är för låg”.
Så det finns inga planer på att bejaka din inre Mikael Wiehe?
– Nej, verkligen inte. Det finns andra som är mycket bättre på sådant. Jag är ju mer den här som bara skriver högt om allting som är dåligt. Jag är som ett missnöjesparti.
Men samtidigt så ställde du upp med din röst under LO:s valkampanj i höstas. Tror du att det kan bli tal om något liknande nu under nästa runda?
– Det jag tyckte var bra med den här LO-grejen var att till skillnad från hur det är i vanliga fall, att folk bara klankar ned på varandra, så var budskapet i deras kampanj att ”vi kan bättre”. Och det kan väl vi alla skriva under på. Det är ett positivt budskap som jag tyckte var fint, även om jag absolut inte vill bli köpt av ett parti eller så.
Rent musikaliskt, vad inspirerar dig för tillfället? Passar du på att skriva mycket när du är ute och turnérar?
– Ja, jag skriver alltid mycket. För mig är det lite som… folk som typ gymmar. De är nog rädda för att inte gymma. För då går de väl ner sig. De skrumpnar ihop. Så är det med mitt skrivande. Det är nästan lite panikartat; jag är väldigt rädd att jag ska tappa det.
På tal om att tappa det: För ett tag sedan så var du med om en flygincident när din laptop med alla dina nyskrivna texter försvann. Det måste känts jävligt?
– Ja, det var ju segt som fan. Det är inte så roligt att det kanske sitter någon jävla flygplansarbetare och har den där datorn. Det är ju så många privata grejer, förutom låtarna, som man har plöjt ned i där – tankar, bilder, mail och allt. Så jag försöker att inte tänka på det.
Nu när det har gått nästan ett år sedan Rastlöst blod släpptes. Hur tycker du att den står sig i förhållande till dina äldre alster?
– För mig känns det lite som en comeback. Innan den så trasslade jag till det lite för mig i olika konstiga sammanhang, och det känns som att jag anpassade mig sönder och samman ett tag. Det gick åt en massa energi åt att hålla bort andra dåliga energier runt omkring mig. Min förra skiva är jättebra, men den här känns mycket mer som jag. Lite vildare.
Det är många som har uppmärksammat att låtarna på Rastlöst blod kretsar kring psykisk ohälsa. Var det ett medvetet val från ditt håll ta dig an det temat? Och är det något du tycker att man borde tala mer om?
– Nä, det slumpade sig nog bara så. Men jag tycker absolut att det är något vi borde prata mer om. Folk som har psykiska problem, eller som knarkar – folk tenderar att resonera som så att de får skylla sig själva. Och vi måste fortsätta att prata om sådana här saker som folk i gemen verkar tycka är konstigt tills de inte tycker att det är konstigt längre. Och just när det kommer till psykisk ohälsa, vilken familj har inte hemligheter som går att knyta till det? Folk som tar självmord, eller någon som inte har gått utanför dörren på fyrtio år, eller vad som helst. Alla familjer har en massa lik i garderoben. Och det är inget konstigt med det, det är bara deppigt.
Så, vad händer nu ikväll, efter spelningen?
– Nu ska jag bara snacka hål i huvudet på mina kamrater. Och vi funderar på att dra till Smålands. Är det något att ha, eller?
