Jag är namn-autist. När jag träffar nya människor måste jag be dem upprepa sina namn minst sex eller åtta gånger för att det ska brännas in på den mentala hårddisken. Inte ens om jag försöker associera personens namn till något långsökt, kanske en detalj i kläder eller dialekt, funkar det. Våra identiteter är hårt fastkedjade vid våra namn och man gör ett väldigt opersonligt intryck om man inte minns dem.
Nu har det gått en månad sedan jag anlände till Det nya landet Lund och rutiner och namn börjar äntligen kännas välbekanta, men det största hotet för min acklimatisering kvarstår dock – jag har ännu inte hittat bostad. Bostadsbristen i Lund är hopplös och det börjar kännas lika svårt som att söka asyl. Om det inte vore för mina traumatiska campingupplevelser på naturkatastrofen Roskilde i somras skulle jag kanske ha gjort som den där tyska utbytesstudenten och tältat. Just nu finns det tre bostäder lediga på afb.se. Jag har stått i kö i tre månader och är på plats trettiosex av femtiosju i kön på en av dem. Det är synd att AF Bostäder inte är lite mer korrupt så att man kunde muta sig till ett korridorsrum. Varför byggs det inte fler bostäder, var är miljonprogrammen när man behöver dem? Jag skulle kunna tänka mig någon form av student-ghetto. Att inte få bo där man försöker skapa en ny tillvaro ger en känsla av rotlöshet. Varken den nya världen eller den gamla som man oupphörligen tvingas återvända till känns riktigt hemma.
– Det är lugnt, jag kan sova på golvet eller på balkongen, tvingas jag desperat be mina kursare efter utekvällar om jag inte vill åka hem på bebistid.
Pendlingen är olidlig. Jag älskar egentligen att åka tåg, för det är bara då man är tillräckligt passiviserad för att inte göra något – möjligheterna att tvångskontrollera Facebook, skriva klart försenade uppsatser eller prata med någon är eliminerade och det enda man behöver göra är att se världen passera förbi utanför och njuta av hur mycket bättre musiken i Ipoden blir med X2000-fart.
Pendlingen däremot påminner mer om en olagligt plågsam djurtransport. Man tvingas halvt medvetslös av trötthet trängas som boskap med mordiskt morgontrötta medresenärer, oftast den värsta sorten – fjortonåringar som tävlar i att programmera in den mest självmordsframkallande ringsignalen på sina bass-boostade mobiltelefoner, människor som äter frukost över min outfit, folk som tittar på film på datorerna med ljudet på, etc. Om någon försöker börja prata med mig brukar jag låtsas att jag är utbytesstudent och inte förstår svenska. Tågresor ska vara andningshål, en stilla ostörd transportsträcka mellan dagens hektiska Âarbetsskift.
Jag längtar verkligen tills jag får bostad.
