Nationalitetstransvestit. Det är Mikko Virtanen, en svensk man född i en finsk mans kropp. I bioaktuella Hallonbåtsflyktingen får vi följa hans kamp för att bli en riktig svennebanan. Filmen leker glatt med fördomar – och som finländare bosatt i Sverige både roas och oroas jag.
Liksom Mikko växte jag upp med illusioner om Sverige, förkroppsligade i den enda svenska tv-kanal som vår antenn snappade upp. Sverige betydde Sven Melanders faderliga mustasch och Peter Harrysons vinkningar till sin mamma. Mysfaktor i kubik.
Det här betydde inte att jag gillade Sverige. Tvärtom. I mitt ambivalenta förhållande till grannlandet var det oftast det arga lillebrorssyndromet som hade överhanden. Sverige verkade så perfekt och framgångsrikt att de få nederlagen landet råkade utför givetvis var värda att firas. I synnerhet om dessa ägde rum i skidspåret eller i hockeyrinken – de enda arenor där finländarna med lite tur faktiskt kunde slå svenskarna på fingrarna.
Liksom Mikko gjorde jag själv förra hösten flytten över Östersjön. Där märkte jag, till skillnad från Mikko, snabbt att människorna som utgör mångfalden i knäckebrödslandet var lika underbart ofullkomliga som finländarna. Jag märkte också att svenskarna verkar ha minst lika dålig koll på grannen i öst.
”Ja Finland låter ju exotiskt. Dit skulle man åka någon gång.” Citatet från Hallonbåtsflyktingen sammanfattar de flesta kommentarer som följer när mitt ursprung kommer på tal i Lunds studentliv. Finland romantiseras med en handfull stereotyper som verkar designade som en motpol till helylle-Sverige. De fördomar som Hallonbåtsflyktingen leker med verkar vara vad många på fullaste allvar uppfattar som verklighet.
Gång på gång tvingas jag göra frågeställarna besvikna. Nej, jag går inte omkring med en kniv i fickan. Nej, jag tycker inte att Vinterkriget bör romantiseras. Nej, jag uppfostrades inte av en tystlåten pappa som hinkade Koskenkorva. Jag hatar Koskenkorva.
Svenskar och finländare vet skamligt lite om varandra. Och filmer som Hallonbåtsflyktingen lär endast förstärka fördomarna. Mångfalden som gömmer sig på båda sidorna om Östersjön förblir dold. Bakom en mur av fredagsmys och sprit.
