Debatten om extra valet har handlat om vem som har ansvar för regeringskrisen och om Sverigedemokraternas faktiska ideologi. Akademin har också ett ansvar, menar Angelica Kauntz, utbildningspolitisk krönikör.
En viktig grundbult inom högre utbildning och forskning är den akademiska friheten. Sverige har lagstadgat att forskningsproblem får väljas fritt, forskningsmetoder får utvecklas fritt samt att forskningsresultat får publiceras fritt. Kortfattat kan akademisk frihet beskrivas som att en professor ska ha rätt att fritt undersöka, undervisa och uttala sig utan att politiska – eller andra – makthavare ska lägga sig i. För en fri forskning, fri kunskap och en självständig akademi är den akademiska friheten viktig.
För ett år sedan skrev Bo Rothstein, som är en framgångsrik professor i statsvetenskap, en artikel i DN om att förbjuda tiggeri. Artikeln publicerades lagom inför supervalåret. Valkampanjerna drog igång och Sverigedemokraternas största sakfråga inför EU-valet handlade just om att förbjuda tiggeri. Det kan ha varit av en slump, eller ej, men oavsett är det intressant att analysera om vad titeln professor bär för privilegier i en debatt. Likaså att fundera över om den akademiska friheten också innebär ett ansvar.
Personer på maktpositioner har ett ansvar. Inte minst de personer som ska företräda vetenskap – till exempel en professor som skriver under med en artikel med sin titel i av Sveriges största dagstidningar. Att en person som professor instämmer i något höjer också statusen på en åsikt, vilket också är en form av privilegium i en debatt. Istället för att driva någon form av plakatpolitik borde en professor borde belysa problemet med en annan vinkling och medvetet analysera vad ens åsikter bidrar till.
Akademins syfte är att ge människor möjlighet att utvecklas som självständiga individer och som lär sig att kritiskt granska och kritiskt förhålla sig till sin omgivning. Akademin har ett ansvar att vara en kritisk och granskande röst gentemot samhället, detta gäller även mot rasism och de antidemokratiska rörelser som tar en allt större plats i vårt samhälle. Det är ett sätt att med kunskapen och sin kritiska röst som vapen, utnyttja den maktställning som akademin har.
Det akademiska friheten är viktig, men jag skulle också säga att den innebär ett både akademiskt och medborgerligt ansvar. Nu har det gått ett år sedan Rothstein skrev sin artikel och jag undrar – ångrar han det idag?
