Fotograf: Sören Vilks
Det är med både glädje och allvar jag tar mig igenom pjäsen ”Liv Strömqvist tänker på dig”, baserad på Liv Strömquists serier. Men hysteriska gester och skrikande färgsprakande scener tar fyra väldigt skickliga skådespelare oss på en resa genom orättvisa kärleksförhållanden. Förhållanden där kvinnan ständigt undermineras.
Med smarta repliker och väldigt vältänkt agerande tar regissören på problem som ofta skjuts undan. Problem som ligger så djupt rotade i samhällsnormen att det nästan blir passé. Men som, genom humor, lyfts fram och gör att publiken får tänka till. Skratt som övergår i reflektion.
Vi får bland annat träffa Elvis och Priscilla Presley. Jackson Pollock och Lee Krasner. Bobby Brown och Whitney Houston. Olika par från olika tider men med snarlika situationer. Kvinnorna formas utefter hur männen vill att de ska vara, och fungerar som stöttepelare när männens vardag är lite kämpig. ”Som att plocka en blomma och sätta den i en vas. Och låta den dö utan näring”.
Många stereotyper tas upp, som att flickor helst ska vara små och lätta. Så att man kan svinga runt med dem tills de skriker nej nej släpp ner mig! Och att kvinnor som pratar för mycket, eller kräver för mycket uppmärksamhet blir stämplade som irriterande. Kontrasterande nog målas svåra män upp som artistiska och djupa.
Destruktiva förhållanden är förmodligen mer vanligt än siffror kan bevisa. Antagligen finns det människor som befinner sig i ett sådant förhållande utan att ens veta om det. För att det existerar i så många nivåer. Det handlar inte bara om att visa upp blåmärken och söndriga kläder, eller att bli kallad fula namn för att definiera en destruktiv relation. I ”tänker på dig” blir jag mer och mer säker på att många i min omgivning säkert känner sig lite som Priscilla Presley eller Britney Spears. Att de känner att de måste ge upp en bit av sig själva för att passa normen. För att fortsätta bli älskade.
Man kan analysera feminism på många olika sätt. Radikalt. Liberalt. You name it. Ett sätt att synliggöra de underliggande problem som i allra högsta grad existerar idag är att sluta skjuta undan dem. Sluta göra dem alldagliga. Regissören Ada Berger lyckas att på en timme och sexton minuter öppna mina ögon för situationer jag inte riktigt orkat tänka på tidigare. I och med att jag börjar analysera dessa dilemman är det enklare att börja analysera mig själv och mina val här i livet.
Och mina gapskratt övergår i ett bryskt uppvaknande.
