Recension Stoner – John Williams (Natur och kultur). Översättning Rose-Marie Nielsen.
John Williams roman Stoner har kanske främst blivit berömd för sin unika framgångssaga. Skriven av en skicklig men bortglömd författare, till synes dömd att följa floden av litteratur ut i havet av glömska, återuppstod den plötsligt som kultroman. Att den handlade om ett liv som utifrån sett var misslyckat gjorde återvändandet så mycket starkare.
Stoner är en bok om ett liv som bara… pågår. William Stoner, en enkel bondson, kommer till universitetet för att lära sig agronomi. Väl där tar han en obligatorisk introduktionskurs i litteratur och förälskar sig i ämnet. Försjunker i arbete och tragglar på, tills han tragglar sig ända fram till en lektorstjänst. Där blir han kvar och världen har sin gång. Han gifter sig olyckligt och får ett barn. Har en affär. Små händelser utan någon historisk betydelse, som de flesta liv.
Williams litterära återuppståndelse var på sätt och vis en fiktion i sig. Han var en prisbelönt författare redan under sin livstid, även om man naturligtvis kan falla i glömska trots att man varit prisbelönt. På sätt och vis ger det ännu en dimension av memento mori till det hela: tro inte att dina jordiska segrar gör något avtryck i slutändan. Tomhet, tomhet, allt är tomhet.
Trots det är det troligen romanen som färgat av sig på verkligheten, mer än tvärt om. För när William Stoner i slutet av romanen ligger på sin dödsbädd reflekterar han över ett liv som utifrån sett måste vara ett misslyckande. En samling halvdana segrar och ett antal förluster. Måttlig framgång. Ljumhet. Genom att romanen om honom återupptäckts görs hans förluster till en seger och vi kan för en liten stund övertygas om vår egen betydelse.
Det är också därför vi måste föreställa oss honom lycklig. Vilka andra alternativ finns det för en student? Den milda borgerlighet som Stoner beskriver och som, med lite tur, väntar oss vid examen erbjuder inget annat än det här. Anspråkslöshet. Ljumma segrar. Lite gift då och då för sköna drömmar och mycket gift för en skön död, medan världen snurrar utanför. En vag misstanke om meningslösheten i det kunskapssamlande vi gjort till vårt syfte. Så säger de sista människorna, och de blinkar.
Förlåt, det här blir en översentimental och alldeles för identifikatorisk läsning. Visst kan man anlägga ett mycket mer kritiskt perspektiv. Den där ”klara och ärliga” romansen med en studentska, är den ett obligatorisk inslag i alla universitetsromaner? Och Williams gör det lite för lätt för oss att tycka om Stoner. Det är för friktionsfritt, han tycks inte ha mycket till en ogin eller småaktig sida. Höjd över alla futtiga kamper om prestige går han orörd genom livet, buren av en etik som höjer sig över moralen. Lite mer hade han gott kunnat smutsas ner.
Så kan man läsa. Eller så låter man sig bäras av romanens varma grundton, ut i världen, övertygad av den poetiska sidan av sin egen trötta och meningslösa existens. Det är upp till dig.
