På Alla Hjärtans Dag var jag pianist och eftersläpps-DJ på Samhällsvetarkårens bankett Carpe Conscientiam. Det var en av mina närmaste kontakter med ett folk vi Helsingborgare sällan har kontakt med: Lundabor.
Kvällen började som väl de flesta sittningar börjar: med champagneglas och stillsamt mingel. Jag fann mig i en situation jag inte befunnit mig i på ett bra tag: jag kände nästan ingen i rummet. Det löste sig fort, eftersom alla verkade måna om att vara trevliga även mot en utböling från Campus Helsingborg. Efter en stund av småprat satte middagen igång, och allt såg ut att vara som vanligt. Soppa serverades, och vinglas skålades med.
Innan jag fortsätter måste jag förklara att jag inte är en total sittnings-rookie; vi har haft några stycken med Strategisk Kommunikations-klassen. Men där vi nöjer oss med Lambo som höjdpunkten av märkligt beteende verkar detta folkslag från akademins högborg ha gått flera steg ytterligare ner för de outtalade reglerna och oklara feblessernas trappa.
Högdragenhet eller stolthet?
Först har vi den akademiska högdragenheten. I Helsingborg vill jag tro att vi studenter är som de flesta andra, och ser våra medstudenter som framtida yrkeskontakter. I Lund möttes jag istället av ett mycket tydligare akademisk, sirlig, genomtänkt personlighet hos många. Det som diskuterades i samtal vid bordet och tal framför publik var inte yrkesvärlden eller jobbmarknaden, utan de akademiska ämnena i sig och personernas känslor inför dem.
Man verkar ta med sig sitt ämne in i livet i stort – jag fick till och med en liten utskällning under eftersläppet när jag spelade låten ”Blurred Lines” av Robin Thicke och Pharell Williams, eftersom den (om man kollar på texten ordentligt) tydligen är sexistisk. Vad denne tyckte när jag senare spelade ”P.I.M.P.” av 50 Cent är jag lyckligt ovetande om.
Nostalgiska låtar
Den andra saken är den heterogena samling låtar som alla verkar ha lärt sig utantill och utvecklat djupa nostalgiska känslor inför. ”I Want It That Way” sjöngs som en snapsvisa, och redan där tyckte jag att passionen inför musiken var oklart stark. Men jag skulle snart få ytterligare vatten på förvirrings-kvarnen när låten ”Shoreline” av Broder Daniel spelades igång från en smartphone och hela salen reser sig och, febrilt viftandes med sina servetter, börjar vråla för full hals – bild på spektaklet ser du nedan.
Och då har jag ändå inte berättat om de förfrågningar jag fick i DJ-båset: Håkan Hellström, Westlife och ”Snopp- och Snippa-låten” är bara ett litet urval av de märkliga låtönskningar som förvirrade en Sebastian som hade med sig Avicii-, Timbuktu- och Maskinen-låtar.
Ohämmad affekt på dansgolvet
Sist men inte minst har vi en av de härligaste och samtidigt förbluffande sakerna jag såg under kvällen – ett otippat frekvent kyssande, kramande och omhållande på dansgolvet. Kanske var det dagens amorösa tema som låg till grund för detta frikostiga utdelande av närkontakt, men under mina många gånger i DJ-båset på Villan i Helsingborg har jag sammanlagt sett färre personer utbyta kroppsvätskor än jag såg på AF-borgen den 14 Februari.
Hur många som redan var par när kvällen började vet jag inte, men jag vill tro att minst en ”hur träffades ni?”-fråga kommer besvaras med ”på dansgolvet under Carpe Conscientiam, till de romantiska tonerna av ”Dubbel Margarita”.
Stressat men välskött
Sammantaget måste jag dock säga att det var en fantastiskt trevlig kväll. Kvällens general Sanna Jegust tycktes alltid vara i färd med att svara på en fråga eller lösa en kris, och när jag frågade henne hur det går svarade hon ändå alltid lugnt med något i stil med ”Det känns bra, vi…” innan hon blev avbruten av en servitör, talare eller onykter officer i någon av den myriad studentrelaterade organisationer som representerades under kvällen.
Nästa gång tar jag med mig ”Absolute Music 2001” och spelar Shoreline på dansgolvet.
