Ofta när jag pratar om musik med någon hävdar jag att det kanske inte är musiken som sådan jag är så förälskad i, snarare berättelserna runt den. Sällan pratar jag om ett fet refräng eller ett gitarrsolo att dö för. Det jag orerar om är istället. Dylans krökande på Bleecker street, Beatles uppgång och fall, Lundells uppgörelse med spriten och kokainet i slutet av 80-talet. Tramsigt, jag vet. Och gubbigt. Men men. Den senaste tiden har jag tänkt på det här mycket – hur längesen var det egentligen jag blev helt FAST i en låt bara sådär? Utan att veta egentligen någonting om de som står bakom?
Sedan hände det. Helt plötsligt springer jag på detta.
Bandet som plötsligt dykt upp på den Svenska indiescenen heter alltså VinterRevir.
Visst känner ni också Broder Daniel-vibes hela vägen från Andra Långgatan till Skåne? Det här känns Indie på riktigt. Det är skitig produktion, skrikig diskant och herregud vad jag vill att det ska vara inspelat i ett garage. Och kanske gillar jag det ännu mer just för att jag inte vet NÅGONTING om bandet. Kanske är det en historia i sig.
Kanske lyssnar jag inte på den här låten särskilt mycket om en månad. Jag kanske till och med tröttnar på den på några dagar. Däremot var det skönt att få en spark-i-magen känsla av en låt helt utan förvarning.
Ibland räcker en bra låt riktigt långt.
Kommer ni ihåg ”Tallest Man On Earth”? Ny singel släppt i veckan. . ++++. Platta släpps i maj.
”It’s just all of this fucking doubt”
