Utanför matbutiken sitter världen på lur och stör studentens bekymmerslösa tillvaro. Studentlivskrönikör Tindra Englund funderar över varför det är så mycket svårare att få ihop volontärer till något icke studentrelaterat.
Det är lördag och vi lagar lasagne i köket på Wermlands. Fyra personer sliter i flera timmar för att laga mat åt ett 40-tal andra studenter, en typisk Lunda-kväll helt enkelt. I Lund verkar det alltid finnas ett överskott på frivilliga. Nåväl, nästan alltid…
Enda sedan jag hörde talas om härbärget för hemlösa EU-migranter på Smålands har jag tänkt att jag egentligen skulle vilja ställa upp som volontär där. Men månaderna går och jag drar mig för att skriva upp mig på listan. I stället skriver jag artiklar för Lundagård, jobbar på nation och myser med min pojkvän. Tydligen är jag inte ensam. Härbärget har svårt att få ihop nog med folk för att täcka passen och de som jobbar där tycks gå på knäna.
Hur kan detta komma sig? I Lund, staden med de otaliga volontärerna. Jag minns så väl hur kön av frivilliga ringlade sig lång inför Lundakarnevalen.
För min del tror jag att jag stoppas av Lunda-bubblan. Här i Lund lever vi i en egen liten bubbla skyddade från världen. En bubbla vi själva ständigt förstärker och bygger upp, av fester, föreläsningar och bokcirklar. Här tränger världen sig sällan på.
Men så sitter världen plötsligt där, utanför butiken, vid stationen. Världen håller en pappmugg i en frusen hand och plötslig minns jag. Att alla inte har det så bra som vi. Att alla inte är högutbildade. Att med CSN är jag relativt rik. Att en nationsmiddag inte är så värst billig – om man får ihop 50-150kronor om dagen och försöker spara ihop pengar till sin sjuka mamma. Att det finns människor som inte har någonstans att sova i natt.
Detta gör mig obekväm. Det får mig att dra mig undan. Det är så jobbigt när världen tränger sig på. Jag vill stanna här i min trygga bubbla. Där nästan alla är friska, unga och på väg uppåt, där vi sysslar med saker som ser bra ut på Cv:t och där ingen behöver sova på gatan.
Men bubblan är en lögn och människorna på gatan fryser på riktigt. Tänk om vi alla skulle kunna tänka oss att skriva upp oss på ett pass då eller då? Kanske skulle då vår bubbla kunna smälta ihop med den riktiga världen?
Och helt ärligt, vore inte det lite sunt?
