Att ragga är en konst. I alla fall för Marcus.
Följ med Lundagård på en annorlunda fredagskväll.
En kväll då en professionell pick up-artist delade med sig av sina tricks för att få damerna på fall.
Jobbar din dator i snigelfart efter allt porrsurfande?
Raggar du brudar på Lunarstorm trots att du är trettio? Eller undrar du om det räknas som ett ligg om du går in i garderoben och sätter på en av dina uppblåsbara Jenna Jamesson-dockor?
Om så, att du brottas med en eller flera av dessa frågor, så är du nog inte direkt någon kille som får en massa brudar.
Och då borde du göra som Marcus: läs Neil Strauss raggningsmanual Spelet och bli en pick up-artist.
Intensivkurs i raggningslära
Marcus är 25 år gammal, lång och blond, student, pick up-artist och generös nog att festa med Lundagård.
Jag träffar Marcus på klubb Retro i Malmö. Kvällens startskott blir en intensivkurs i raggningslära.
– Raggningen delas upp i faser. I fas ett ska du fånga tjejens intresse och visa att du är någon. I fas två ska du se till att bli accepterad och visa att du accepterar henne som partner. Och i fas tre ska du visa att ni har något gemensamt, att ni hör ihop.
Marcus ger tips för fas tre.
– Jag brukar härma tjejens kroppsspråk och prata på samma sätt som hon, med samma ord och tonläge. Det ger henne en uppfattning om att vi är likadana. Sen så ska man även visa att man tycker om samma saker.
Och så den sista fasen, fas fyra.
– Här handlar det om kroppskontakt, man sänker tempot och får in kyssen.
Framstå som en ledare
Nu är det dags att omsätta raggningsläran i praktiken.
Marcus singlar ut en blondin som sitter tillsammans med en brunett ett stenkast ifrån oss.
– Du ska vara wingman och då ska du stödja mig genom att få mig att framstå som en självständig ledare. Och som en kille som tar hand om dem som står mig nära. Sen så ska du också sköta om brunetten.
Hur ska jag lyckas med allt det?
– Var kreativ!
Marcus går fram till bordet med mig i eftersläp. Framme, tar han en smutt på sitt vatten och så kör han en öppningsreplik.
– En 40-åring raggade på mig. Är det okej egentligen?
Blondinen visar ett svalt intresse, men vi bjuds in till bordet. Två minuter senare sitter hon och Marcus i livligt samtal.
Själv frågar jag brunetten hur mycket klockan är. Hon svarar att den är lite över tolv och i mitt berusade tillstånd tror jag mig nästan se hur en liten tumbleweed-buske studsar förbi över bordet. Därefter håller jag käften och gör det som jag är bäst på, hivar i mig en hel öl på en gång. Jag sneglar som hastigast på tjejerna för att se om de blivit imponerade, men nej. De tittar på Marcus som smuttar vatten.
”Man föddes ju liksom i går”
Marcus fortsätter med att tyda tjejens hand (första fasens taktik) och berättar då för henne att hon verkar vara en introvert men sofistikerad tjej som också är ganska självkritisk av sig. Samtidigt spelas Rihannas senaste bouncie bouncie-låt i klubbens högtalare och jag förundras över att sådan smörja verkligen funkar. Jag syftar då både på handtydningen och låten.
Marcus förstår ganska snabbt att jag är bra på raggning, men att jag inte riktigt får till det idag. Därför tar han ganska snart även på sig mitt jobb, att prata med brunetten.
Tjugo minuter senare har jag inte gjort mycket mer än att muttra ”men, men” och i brist på sysselsättning bestämmer mig för att få mitt uppdrag som wingman överstökat. Problemet är bara att jag inte minns vad en wingman gör och att ta fram anteckningarna går inte. Istället ber jag om allas uppmärksamhet och så visar jag upp min nya Nokia N95 så att alla förstår vilken storfräsare jag är. Tjejerna ser underligt nog bara irriterade ut och Marcus tar fram ett packet Prince Light ur fickan.
– Just det! Här har du cigaretterna du ville att jag skulle köpa till dig.
Jag fattar vinken, tar emot cigaretterna och går ut på Retros innegård och kedjeröker. Där stöter jag på en hårdrocksbrud.
Känner du till en bok som heter spelet?
– Nää, man föddes ju liksom i går!
Kör du med gamemetoder?
– Nä… Men vill man vill ha en gratis drink eller så… Och så kan det vara kul att spela svårflörtad om det är en kille man gillar. Killen måste ju jobba för det! Sen så gillar jag neggar! (En lekfull diss)
Så vad säger du om jag säger att du är ful, men att du kan bli snygg med lite mer smink?
– Hejdå!
Iakttar acceptanstecknen
Jag traskar vidare i myllret på innegården och stöter på en tjej som ser ut som en bibliotekarie.
Är det okej att killar kör med spel på krogen?
– Nej, sånt är äckligt.
Är det då okej om en kille kommer fram och säger att han tycker att du verkar intressant och att det vore kul att prata lite med dig?
– Haha, det vore ju inte så bra. Eller nej, nu blev det ju fel.
Jag tar mig till panoramafönstren som skiljer klubbens uteservering från inomhusdelen, sätter upp handflatorna mot glaset, huvudet emellan och glor in. Där ser jag Marcus, som störigt nog sitter och high fivar blondinen (acceptanstecken, fas två).
Jag trycker besvärat bort mig från fönstret och när ingen tittar roffar jag åt mig en öl som står på ett bord på uteserveringen. Och så går jag och sätter mig på en stol som jag vetter ut mot innergården, för att betrakta regnet.
Några dystra tankar senare känner jag Marcus varma hand på axeln.
– Varför kom du inte in igen?
– Jaja, hur gick det med bruden då?
– Va… Tyvärr, hon hade pojkvän!
Jag hånler, men Marcus bryr sig inte.
– Kom igen nu! Vi fortsätter spela spelet.
Karusellen snurrar igen
Marcus dirigerar in mig i klubben igen, till ett bord med ett brokigt sammansatt sällskap bestående av en mycket tystlåten hiphop kille, två byten av honkön och en hermafrodit som låter som en smurf.
Vi sätter oss utan öppningsreplik. Marcus förklarar.
– Man måste vänta… På rätt ögonblick!
Marcus ruvar, med stora gula ögon.
Men snart så… Pang! När hermafroditen plötsligt proklamerar att han är en bisexuell rymdegyptier och pekar på kajalen under ögonen som om det vore bevis som skulle hålla i en rättssal, slår Marcus till och skjuter in i med några väl satta ord. Och snart så sitter han där igen med en bimbo i famnen och kör handtydningen och resten av karusellen.
Fotnot: Marcus är ett fingerat namn
Illustration: Maria Esaiasson
