Det går inte att vara allt för en annan människa – ändå försöker vi. Philip Stålhandske drömmer om nya relationsformer där vi inte antas dela allt.
Sommaren 2013 avslutade jag och min dåvarande partner ett treårigt förhållande. Det var första gången någon av oss gjort slut och plötsligt befann vi oss i helt nya roller som ”ex”.
Vi hade bilden av att bli människor som för varandra hade dött. Osaliga andar som endast kom tillbaka om natten för att utkräva hämnd eller gråta av sorg. Ingen av oss kände riktigt igen sig i den bilden, men den är egentligen fullkomligt rimlig. För vad som förväntas av människor som är tillsammans är att göra två liv till ett. När de bryts isär måste det ju betyda döden.
Det är ett märkligt samhälle vi lever i, när det gäller relationer. Å ena sidan ses det som helt normalt att skaffa dejtingappar som Tinder och prova på samtliga singlar i stan. Å andra sidan antas det oftast vara självklart att det är just ”prova på” vi gör. För allt ska mynna ut i den där enda, som du ska tillbringa resten av livet fram till skilsmässan med.
Det är lätt att vilja ge upp. Göra som singlarna i SVT:s relationsserie Gift vid första ögonkastet och överge valfriheten till förmån för expertmatchning. I serien parades tre heterosexuella par ihop som ansågs ha goda förutsättningar att passa. Ett arrangerat äktenskap i modern tappning.
Kulturen är fylld av exempel på längtan tillbaka, till en tid där det fanns tydliga regler för vad en relation innebar.
Längtan finns tydligt i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (2013), där huvudpersonen Ester Nilsson tycks ha gått tillbaka till moralen att den som en gång gett sig till dig i köttet för alltid är bunden till dig i själen. Hon skriver en essä om hur hon ser religiösa samlevnadsregler som något som har sitt ursprung i hänsyn, en omtanke om en människas välbefinnande och känslor. Sen har det kanske stagnerat i stela ritualer. Men, antyds det, någonstans i de rigida regelverken fanns genuin omtanke. ”Varför är det inte så längre, det vore så skönt”, tycks hon säga mellan raderna.
Det är en förståelig reaktion, 
men inte utan problem. Det arrangerade äktenskapet är en produkt av ett annat samhälle. Ett annat ekonomiskt system, en annan kvinnosyn.
Så hur kan vi tänka på förhållanden på sätt som är lika nya som vårt samhälle? För tänk om problemet varken är att hitta den rätta eller att få en relation att hålla hela livet, utan just de föreställningarna.
Om det saknas nya tankar lär det vara svårt att hitta alternativ. De offentliga diskussioner som förs kring förhållanden tar sällan steget vidare och frågar sig om det är just på det traditionella sättet ett förhållande ska se ut. När DN-krönikören Hanna Hellquist exempelvis ifrågasatte idén att man ska leva tillsammans med någon livet ut (DN 20/2) handlade det om att hitta någon du kan skilja dig från. Inte leva tillsammans med på ett nytt sätt, utan samma gamla – fast med nödutgång.
Kanske är det vår negativa bild av 60- och 70-talets olika former av sexuella kollektiv och partnerbyte som skrämmer oss. Bilden verkar vara något i stil med Lena och Göran i Lukas Moodyssons film Tillsammans, om ett hippiekollektiv på 70-talet. Deras öppna förhållande består mest av att Lena ligger med vem hon har lust med och att Göran blir ledsen.
Det kan tyvärr vara en ganska realistisk bild. Att försöka konstruera relationer på nya sätt är både osäkert och smärtsamt. Samtidigt är det svårt att hitta skildringar av den fasta tvåsamheten som inte är skildringar av begränsningar, av leda och inte sällan av våld. Men det handlar inte om att ligga runt, eller sexuell lössläppthet. Det handlar om hur vi konstruerar våra liv och vår samvaro. De flesta väntar sig att den du ligger med också ska vara den du delar dina dagliga problem med, kommer hem till, uppfostrar barn med. Vi ställer upp det omöjliga kravet på människor att de ska vara allt för oss och att vi ska vara allt för dem. Hjälpa oss att bära både drömmar och vardag, dela allt. Man vet, innerst inne, att det inte går att vara allt för varandra. Ändå envisas vi med att försöka.
Naturligtvis finns det människor som provar vägar utanför den traditionella mallen för en relation. I offentligheten syns de däremot inte så mycket. Var finns dagens motsvarighet till C. J. L. Almqvists Det går an? 1839 väckte den skandal med sin skildring av två människor som älskade varandra, men levde sina liv var för sig. Då var det främst sex utanför äktenskapet som upprörde, men än i dag framstår Almqvists idé om en två-samhet där allt inte ingår som överraskande progressiv.
Det finns också en maktaspekt. I essän ”Till hovets lov: vad en jämlik äktenskapslagstiftning egentligen innebär” (Män förklara saker för mig, 2015) påpekar Rebecca Solnit att reaktionära kristnas värsta farhågor på sätt och vis stämmer: Homosexuellas rätt att gifta sig hotar äktenskapet. Det hotar den institution där den ena partens nycker har kontrollerat den andre under århundraden. Plötsligt finns två människor som ses som jämlikar i en relation, utan de olika roller som kvinnor och män tilldelas. Och det fungerar i alla fall inte sämre.
Det antyder också något oroande om det monogama förhållandet. Att kravet på total hängivenhet kanske är en maktfråga. En relation där den ena parten knyter den andra till sig för ständig tillgång, desperat fastklamrad som en parasit på undersidan av ett djur som kunde växt till något stort och vackert om ingen sugit livet ur det. Det var också ungefär så Almqvists Sara beskrev det i Det går an, för nära 200 år sedan. Hon, eller Almqvist, förmådde vända den insikten till ett nytt sätt att leva, bortom idén om att samla fysisk intimitet, ekonomisk gemenskap och känslomässig närhet i en enda person.
Frågan är om vi klarar det även i dag, eller om vi är dömda att fortsätta vandra som osaliga andar. På jakt om natten efter den arma själ vi kan suga kraften ur för att få livet åter.
