64 kvadratmeter med utsikt över Öresund, ett korridorrum av garderrobsstorlek och studentkollektiv med lyxprägel. Lundagård har träffat tre studenter som bor på tre helt olika sätt.
13 kvadratmeter. Så litet är AFB:s minsta korridorrum. Sandra Petersson har bott här i ungefär ett halvår och hon stortrivs, den lilla ytan till trots.
– Jag hade ingen aning om att det är AFB:s minsta rum. Fast det är ju något att skryta med, säger hon och skrattar.
”Ska jag ta den eller inte?”
Sandra Peterssons korridor ligger på Spolegatan 13 i bostadsområdet Magasinet. Hon fick sitt boende genom AFB-direkt, ett system som bygger på principen först till kvarn.
– Jag var tvungen att tacka ja på en gång om jag skulle få rummet. Jag trivs väldigt bra, så det är absolut inget jag ångrar, säger Sandra Petersson.
Men hon medger att hon var en aning skeptisk innan hon flyttade in. 13 kvadrat är trots allt ingen stor boyta.
– Jag hade faktiskt en del ångest och tänkte fram och tillbaka: ska jag våga ta den eller inte? Fast det var nog just storleken på rummet som gjorde att jag fick det. Andra kanske hoppade av på en gång när de såg att det bara var 13 kvadrat, säger Sandra Petersson.
”Plocka russinen ur kakan”
Tidigare bodde hon i en lägenhet i Malmö. Nästa adress blev alltså Lund och Magasinet. De första veckorna i det nya boendet var hennes möblemang mycket spartanskt. Det bestod kort och gott av en madrass på golvet, något som verkligen fick de 13 kvadratmeterna att kännas minimala.
– Då var det faktiskt cellkänsla över det hela. Det blev en helt annan grej när man fick möblerna på plats, säger Sandra Petersson.
Att möblera studentlägenheter på ett vettigt sätt är många gånger en utmaning värdig Ernst Kirchsteiger. Men hur fungerar det då att inreda 13 kvadratmeter – en yta som de flesta förknippar med ett badrum eller en större garderob. Utmärkt, menar Sandra Petersson.
– Då får man ju så att säga plocka russinen ur kakan och välja de möbler som man verkligen vill ha.
Korridor med lägenhetskänsla
Det är inte bara möbleringen som Sandra Petersson ser som en stor fördel med sin bostad. Som det går att lista ut av namnet har Magasinet tidigare varit just ett magasin. Delar av den gamla magasinbyggnadens stil har bevarats. Längs det ljusa snedtaket löper grova bjälkar av mörkt trä. Fönstret är halvcirkelformat och förstärker känslan av att befinna sig i en äldre vindsvåning.
– Jag tycker hela byggnaden är väldigt charmig. Särkilt med bjälkarna mot de vita väggarna,.
I många av AFB:s andra korridorer kan det vara ett stort antal studenter som delar kök och allrum. Sandra Petersson delar med två andra.
– När man är så få blir det mer av lägenhetskänsla. Det gör ju också att man inte känner sig instängd eller lider av att rummet är litet, det känns faktiskt betydligt större än vad det egentligen är, säger hon.
Varför tolvmånadershyra?
Är det då bara fördelar med Sandra Peterssons boende? Hon får fundera ganska länge för att komma på några egentliga nackdelar.
– Det blir ju lite ont om avläggningssytor när rummet inte är större. Sen går tågen förbi precis här utanför, har man fönstret öppet när det kommer ett tåg är det mer eller mindre omöjligt att göra sig hörd. Det tog ett tag att vänja sig vid det ljudet, säger hon.
Mot slutet av intervjun ställer jag en fråga till Sandra Petersson som brukar vara av stort intresse för de flesta studenter. Hur mycket betalar hon i hyra för sitt korridorrum?
– Det ligger på runt 2600 kronor i månaden. Fast just det ja, på tal om nackdelar. Varför betalar vi tolvmånadershyra? Det tror jag inte att man gör i några andra korridorer. Den frågan skulle jag mycket gärna vilja ha ett bra svar på, avslutar hon.
Tjugoåttonde våningen i Turning torsos femte kub. Det är Micael Owalds hemadress. Han arbetar heltid inom patentavdelningen på ett läkemedelsföretag i Köpenhamn och pluggar tio poäng handelsrätt vid Lunds universitet.
– Om någon sagt till mig för 20 år sen att jag skulle bo så här så hade jag ju aldrig trott på det, säger han.
”Man bor som en kung”
Jag går in genom de stora glasdörrarna och möter upp Micael i Turning torsos futuristiskt designade reception. En kort stund senare befinner vi oss 28 våningar över marken.
– Hissarna här är grymt snabba, lite skillnad mot andra ställen där det tar en halv livstid att åka fem våningar, säger Micael.
Han öppnar dörren till lägenheten. Utsikten genom de stora fönstren är som hämtad från ett vykort. I det klara vädret och glittrande solskenet avtecknar sig Öresundsbron tydligt, i fjärran syns siluetten av Danmark. Bilarna och husen nere på marken ser ut som leksaker. Micael Owald har inga svårigheter att peka på de största fördelarna med sitt boende.
– Utsikten. Den är ju helt enkelt enorm. Särskilt när man käkar frukost en riktigt klar och kall vinterdag eller när molnen ligger någon våning under min och färgas rosa av solen. Sen är ju allt så grymt lyxigt här, man bor som en kung, säger han.
Exklusiva gemensamma lokaler
De som bor i Turning torso har tillgång till flera gemensamma lokaler, till exempel utsiktsrum, gym och vinkällare. Men Micael har använt dessa ganska sparsamt.
– Jag jobbar ju heltid så det blir bara någon gång då och då, det är lite synd, säger han.
På senare tid har också vinkällaren fått en del gemensamt med studentkorridorer. Någon har borrat upp korkarna och använt ett sugrör för att stjäla vinet. Därför uppmanas de boende att lägga flaskorna med korkarna mot väggen.
– Det är ju verkligen helskumt, måste vara någon som gått och spanat länge på grannens Chardonnay, säger Micael och skrattar.
Saknar det sociala
Micael flyttade in i Turning torso för två år sen. Tidigare har han pluggat biomedicin i Lund och arbetade sen några år på Patent- och registreringsverket i Stockholm. Och han har hunnit prova på de flesta boendeformer.
– Jag bodde i korridor på Hallands nation i Lund och i Stockholm bodde man ju i andra hand. Den här lägenheten är faktiskt mitt första förstahandskontrakt, jag skulle aldrig klara av att flytta tillbaka till ett korridorsboende, säger han.
Men trots detta kan Micael sakna studentboendet, framförallt den sociala biten.
– Här vet man ju knappt vad grannarna heter och ljudisoleringen gör att man nästan aldrig hör dem heller, säger han.
Att identifieras med sitt boende
För närvarande kombinerar Micael sitt arbete med att läsa tio poäng handelsrätt vid Lunds universitet. Hur reagerar kursare och kompisar när de får reda på att han bor i Turning torso?
– Det finns tre reaktioner, ett, folk blir jätteentusiastiska, två, man bryr sig inte alls eller försöker i alla fall spela att man inte bryr sig eller tre, man tycker mest att det är waste of money, säger Micael.
”Kommer att sakna lyxen”
Men om några månader kommer Michael inte att behöva ställas inför den typen av reaktioner. Då går nämligen flyttlasset till en lägenhet i Norra hamnen. Hur kommer han att se tillbaka på sin tid i Turning torso?
– Jag kommer att sakna det. Framförallt känslan av lyx och jag lär säkert värdera det annorlunda när jag inte har tillgång till det på samma sätt. Fast å andra sidan blir ju hyran lägre och då kan jag lägga de pengarna på något annat. En schysst bil eller så, säger han.
Mitt emot stadsbiblioteket och granne med nattklubben Glorias. Här ligger ett av Lunds studentkollektiv, ett kollektiv som är en hybrid mellan paradvåning och studentlya.
Läget trevlig överraskning
Stina Sjöstrand pluggar till förskolelärare. Precis innan terminsstarten 2007 hade hon fortfarande inte hittat någonstans att bo i Lund, en annons på Blocket om kollektivboende blev räddningen.
– Jag såg annonsen och sökte. I somras bodde jag i Kalmar så det fanns inga möjligheter att kolla på rummet innan jag flyttade in, säger hon.
Kollektivet består av två stora våningar där nio studenter delar på två kök och allrum. I vardagsrummet tas ena väggen upp av en stor kakelugn, höga fönster släpper in ljus som speglas i parkettgolvet. Stilen motsvarar knappast den stereotypa bilden av ett studentkollektiv.
– Läget och skicket på boendet var väldigt trevliga överraskningar. Så här långt har det inte varit några problem alls utan allt har funkat jättebra, säger Stina Sjöstrand.
”Vara hyfsat social och flexibel”
Men hur ska man då vara som person för att kollektivboende ska fungera smärtfritt? Finns det någon som absolut inte bör bo i kollektiv?
– Det är en fördel att vara hyfsat social och flexibel. Den som letar efter fel och irritationsmoment i vardagen ska nog välja en annan boendeform, säger Stina Sjöstrand.
Kollektivet är Stina Sjöstrands första boende i Lund. Hon och fyra andra nya studenter flyttade in på samma gång.
– Att inte känna någon som bodde här sen innan var bara positivt. Då lär man ju känna folk på ett annat sätt. Särskilt när man är ny i stan, säger hon.
För Stina Sjöstrands del har det än så länge inte uppstått några konflikter med grannarna i kollektivet. Hänsyn är enligt henne receptet för att undvika stridigheter.
– Man måste tänka på att man faktiskt bor med andra människor. Skulle det vara något som man inte kommer överens om gäller detnog att ta tag i det ganska snabbt, säger hon.
Lagom nivå på festandet
Tidigare bodde hon i korridor i Kalmar, hon har alltså erfarenhet av att dela boende med andra studenter.
– Korridorsboenden blir mer likriktade. Alla rum ser till exempel likadana ut. Sen kan det ju vara lite si och så med hur städningen funkar i korridorer. Här sköts det bra, säger hon.
Många förknippar ett kollektivboende med vilt festande och rödvinsdoftande 70-tal. Stina Sjöstrand hade liknande tankar innan hon flyttade in.
– Jag trodde kanske att man skulle umgås ännu mer med dem man bor med. Festandet har hållt sig på ganska lagom nivå. Trots allt är det skönt att ha möjlighet att vara för sig själv och kunna plugga i lugn och ro, säger hon.
Inga planer på att flytta
Stina Sjöstrands examen befinner sig bara några veckor bort. Men hon har inga planer på att flytta.
– Jag kommer att bo kvar här ett tag till. Den dagen jag flyttar kommer jag att sakna folket jag bott med. Men förhoppningsvis går det att behålla kontakten med dem, säger hon.
Däremot finns det en detalj från kollektivet som Stina Sjöstrand inte kommer att sakna när hon flyttar. Nämligen hyresvärdens hastighet när det gäller att åtgärda fel.
– Just sådana grejer brukar gå väldigt långsamt att rätta till. När jag flyttade in funkade inte taklampan i mitt rum. Det tog fyra månader att fixa, avslutar hon.
Foto: Anders Hedberg Magnusson och Anna Sandberg
