Michael Herr hette en amerikansk korrespondent på 60-talet. Han flög till Vietnam när kriget brann som värst för att rapportera till tidningarna Esquire och Rolling Stone. Boken Rapporter är en samling av de reportage han skickade hem från fronten. Inbäddad i den amerikanska marinkåren delar han soldaternas verklighet. Han är ung och ser för mycket. Fruktansvärda saker. Han flyger helikopter mellan slagfälten, mellan marinkårens search and destroy-patruller och hotellbarerna i Saigon. Han röker hasch vid vaktposteringar i djungeln och ser på när bombplanen spränger vegetationen till oigenkännlighet.
Han ser lik, överallt lik. I säckar, under regnskydd, ute i solen. Någon gång faller en granat ner i en hög kroppar, amerikanska 19-åringar som aldrig kom hem, och sprider kvarlevorna över hela basen. En annan gång samlar några amerikaner upp ett gäng nordvietnamesiska lik i ett nät, knyter det till underredet på en helikopter och släpper över en nordvietnamesisk by som en del av det som kallades ”psykologisk krigsföring”. Soldaterna, vanliga killar för några månader sedan, brutaliseras och förvrids. De mejar ner oskyldiga bönder från helikoptrarna, skär öron och huvuden av nordvietnamesiska stupade och tar bilder av alltihop, stoltserar med sina övergrepp. Kriget gör var och en galen på sitt sätt. Och över allt ligger meningslösheten som en tät dimma. Vad gör vi här? Vad har Viet Cong någonsin gjort mig?
Samtidigt finns där också en värme och en förbrödring soldaterna emellan. Herr beskriver den kärlek till kriget som uppstår, mitt i galenskapen. Nerven, pulsen, skräcken. Vissa av soldaterna vill inte åka hem när det är deras tur. De hittar ursäkter för att stanna kvar. Kriget har fastnat i dem.
Michael Herrs reportage i boken utgår från honom själv och hans egna upplevelser. Han utger sig inte för att försöka ta reda på den objektiva sanningen och låta båda sidor höras. Han berättar om de livrädda amerikanska soldaternas krig, de som knappt varit utanför sina hemstater tidigare. Och om sitt eget krig. På det sättet blir beskrivningen av krigets barbari personlig och enkel att relatera till. Berättelserna är avskalade och enkla, de känns verkliga på ett sätt som nästan blir obehagligt. Långt från den fiktiva försköning som då och då präglar krigsberättelser. John Le Carré beskrev boken som ”den bästa bok jag någonsin har läst om män och krig i vår tid”. Så kan det mycket väl vara, jag har i alla fall inte läst någon bättre.
