Elva gånger. Så många gånger flyttar svenskar under ett liv. Vi river upp gamla rutiner och bekväma sammanhang, ibland för att vi förväntas göra det och ibland för att vi vill.
Och vi längtar hem.
Helt plötsligt kan den där känslan infinna sig som du kopplar ihop med att vara åtta år och det är första dagen på kollo. Är det hemlängtan? I din bostad står en säng och du har en tandborste vid handfatet i badrummet, men samtidigt finns också den där knuten i magen. Är det ditt hem då?
Monika Edgren är forskare på Malmö högskola och förklarar att vi bör skilja mellan bostad och hem. En bostad är en plats där ens säng och kök finns, men det är nödvändigtvis inte ett hem.
– Ett hem är en plats i tillvaron. Det är någonting som hela tiden skapas och produceras, en känsla av att vara hemma i ett sammanhang, säger Monika Edgren.
När vi byter stad och sammanhang stökas rutiner till och livet blir till ett annat. Det kan vara frivilligt, kanske har vi bestämt oss för att bli studenter. Eller så är flytten ett nödvändigt ont för att vi separerat från en partner eller fått nytt jobb.
I dag finns det en press på unga människor att ständigt upptäcka nya saker och byta sammanhang. Det finns en mentalitet som menar att det inte är lika utvecklande att bo kvar i barndomsstaden, utan att nyckeln till framgång och lycka ligger i att flytta, gärna till en större stad.
Men för många är det viktigt att känna sig hemma för att må bra. Och då inte bara i sammanhanget vi befinner oss i, utan också i vår faktiska bostad – något som blir svårt när vi flänger runt mer än vad vi någonsin tidigare har gjort.
Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, flyttar genomsnittssvensken elva gånger under en livstid och unga vuxna är de som flyttar mest frekvent. En siffra som har ökat på senare år. I åldrarna 20 till 29 år flyttar genomsnittspersonen fyra gånger.
För många är det inte någon enkel sak att slå ner sina bopålar i en ny stad och bryta upp från sitt tidigare sammanhang. I en studentstad som Lund är det lätt att få en känsla av att alla upptäcker och lär känna staden, människorna, nationslivet – förutom en själv.
Studentprästerna i Lund har enskilda samtal med studenter som känner att de har något viktigt eller personligt att prata om. Josefin Andersson jobbar framför allt med svenska studenter och hon förklarar att hemlängtan ofta kommer upp i samtal.
– Det är inte helt ovanligt att det kommer studenter till oss som känner sig väldigt vilsna och där studietiden inte blivit som de tänkt sig och det skapar en hemlängtan, berättar Josefin Andersson.
Jacob Norström pluggar till brandingenjör vid Lunds tekniska högskola och minns känslan av att vara ny i en stad. Han fick ta över sin systers lägenhet som deras föräldrar köpte för 12 år sedan och har sluppit att slänga sig mellan andrahandskontrakt. Men trots det trygga boendet tog det tid att känna sig hemma.
– Det är viktigt att du har vänner runt omkring dig. Att du hittar till mataffären, men också i den. Och att hitta den där tavlan du tycker är så härlig, berättar Jacob Norström.
Under sin första tid i Lund kunde han ibland önska att han bodde i korridorsrum.
– Det skulle ha varit skönt att ha en naturlig mötesplats som ett korridorskök, säger han.
Idéen om vad ett hem är produceras av föreställningar om var vi hör hemma någonstans. Med det menas att sammanhanget och bemötandet på den nya platsen spelar en viktig roll.
Att som student komma till en ny stad och passa in i livet som levs där, eller att som invandrare komma till ett nytt land och bli intvingad i andra mönster för att bli accepterad, kan vara en utmaning.
Enligt SCB och Universitetskanslerämbetet är Lunds universitet ett av de lärosäten i Sverige där högst andel studenter också har föräldrar med akademisk bakgrund.
Av nya studenter i Lund kommer 47 procent från ett akademikerhem. På prestigeutbildningar som läkar- och arkitektprogrammen är siffran ännu högre, där 70 procent har föräldrar med akademisk examen – någonting som kan ses som en orsak till att alla inte känner sig hemma och välkomna i Lund. Kanske är det extra svårt för studenter som kommer från en icke-akademisk bakgrund att känna sig hemma i studentlivet och alla dess egenheter.
Att känna hemlängtan är komplicerat och skiljer sig mellan situationer och personer. Det kan vara att längta någonstans, till en konkret plats, eller att längta efter någonstans att höra till, förklarar Monika Edgren.
Allas bostadssituationer är inte lika enkla som Jacob Norströms. Att leva i väskor, aldrig kunna slappna av och misslyckas med tentor på grund av stress över att hitta en ny bostad är något som många studenter i Lund fått erfara. Felix Andersson är en av dem.
– Jag har egentligen inte så många kriterier för att jag ska känna mig hemma. Glada och trevliga grannar och att jag kan slappna av i bostaden, säger Felix Andersson som läser till läkare vid Lunds universitet.
Felix Andersson hade flyttat åtta gånger sedan han kom till Lund när han en dag beklagade sig över sin bostadssituation på ett kafé och en person kom fram och erbjöd honom en tvåa i centrala Lund.
”Det kan ju inte vara sant”, var hans första tanke. Innan hade han bott hos familjevänner, vänner, vänners familjer, klasskamrater och delat 20 kvadratmeter med sin syster.
Tvåan i centrala Lund var ett bra alternativ och nu hyr han den tillsammans med sin syster. Kontraktet löper tillsvidare och i andra hand.
– Jag kan Lund utan och innan, eftersom jag har bott i nästan alla stadsdelar. Även om mitt sociala liv och plugget till viss del påverkats har det ändå resulterat i många nya kontakter och vänner, säger Felix Andersson.
Bostad är tillsammans med sysselsättning två grundpelare i våra liv – vi behöver någonstans att bo för att klara av vår sysselsättning och vi behöver försörjning för att kunna betala för vår bostad. Det har visat sig att enbart bostad inte är tillräckligt för att vi ska känna oss hemma, utan också sammanhanget. Och kanske är det så att vi behöver tänka om idéen av vad ett hem är, för att fler ska känna sig hemma.
Felix Andersson heter egentligen någonting annat.
Text: Camilla Göth
Illustration: Anna Åkesson
