På 50-talet ägnade sig Lundagård åt pittoresk studentjournalistik. Under 60-talet blev ”blaskan” kampskrift.
Lundagård inledde studentikost och avslutade i ursinnig provokation. De fyra första 60-talsredaktörerna fortsatte 50-talstraditionen, med ”lundaandan”, satir, skepsis och skvaller. Med Nordal Åkerman (1966-67) kom en omsvängning till radikal politik, som fördes vidare av Lars-Ola Borglid och, kanske, kulminerade med mig under studentrevoltsåren 1968-69.
Lundagård var förstås en spegling av omvärlden, murarna kring det avskärmade studentlivet sprack och både utrikes- och inrikespolitik vällde in, från Vietnamkriget och u-landsfattigdomen till förslag till studiereformer. Vi tog avstånd från det apolitiska ”student-as-such”-begreppet, kritiserade kårfifflarna och deras förmåner, kampanjade mot näringslivsinflytande på universitet och för ökat studentinflytande.
Ibland gick nog vårt tonläge upp i falsett, till exempel på omslaget till nr 15/1968 som bestod av en tecknad handledning i hur man gör en molotovcocktail och texten: ”Så må det då bli strid…”.
I terrorismens tidevarv skulle vi väl fått Säpo på oss, men 1968 var det mest professorer och kårpampar som blev sura. Orsaken till raseriet var att Olof Palme (då utbildningsminister) hade lanserat en försöksverksamhet med studentmedinflytande och bett om universitetens och studentkårernas synpunkter.
I Lund blev det total kollision mellan konsistoriet (dåtidens universitetsledning) och studentkåren, vilket föranledde Lundagård att konkludera: ”Institutionsdiktatorerna kommer alltså inte att ge avkall på sin makt frivilligt. Så må det då bli strid”.
Det bör tilläggas att det också fanns studenter som blev sura på oss. De gillade inte att en tidning som de finansierade med obligatoriska kåravgifter agerade som organ för revolutionära uppviglare, vilket man kan ha viss förståelse för.
Den demokratiskt valda konservativa kårledningen undrade om det var rimligt att dess egen tidning agerade som dess värsta vedersakare. Frågan är hur många studenter som brydde sig. Trots allt tal om ”Det röda Lund”, var det nog då, som nu, en ganska stor del av studenterna som ägnade sig mer åt studier och slabbedanser än åt att revoltera.
Min sista ledarkommentar (10/1969) andas viss besvikelse när jag vänder mig direkt till ”vardagsstudenten som svek” med uppmaningen: ”Vardagen är politisk – det kommer du inte undan!”.
Samtidigt hyllade jag svikaren: ”Den gamla reaktionära ’student-as-such’- typen är vidrig. Den nya förment revolutionära ’studenten-som-klasskämpe’ är äcklig. Det enda rimliga är vardagsstudenten”, dock under förutsättning att hon eller han inte smiter undan politiska frågeställningar.
Mina ords hårdhet får mig själv att baxna. ”Vidrig”, ”äcklig”. Men sådan var tidsandan. I ett reportage i Populär historia i fjor (nr 9/14) om Vänstervågen i Sverige i slutet av 1960-talet heter det: ”Trots att de parlamentariska framgångarna uteblev helt, bidrog ’sextioåttorna’ till att landet förändrades i grunden”.
Någon vänsterrevolution blev det inte, snarare fick vi flera årtionden av högerbacklash, från nyliberalism till främlingsfientlighet. Men vi fick också uppsving för miljö- och kvinnorörelser. Och inte minst: den gamla lydnadsmoralen kapsejsade.
Sedan 1960-talet har olydnad och protest mot orättvisor blivit en så självklar del av vardagen att det inte längre uppfattas som revolt. Lunda- gårds utveckling under 1960-talet från studentikost satirblad till provokativ kampskrift var en del av den utvecklingen.
Per Gahrton
Samhällsdebattör
Redaktör 1968-69
