Lundagårds existensberättigande finns i det självständiga tänkandet. Karin Olsson uppmanar därför framtidens Lundagård att hålla varje politisk styrning stången och näpsa den ägare som propsar på präktighet och lydnad.
Som nyblivna Lundagårsredaktörer gjorde Rakel Chukri och jag en heroisk utgrävning i tornrummets djupaste garderober. Tiotusentals exemplar av gamla årgångar transporterades till arkiv eller containrar. Det var en fascinerande resa genom 1900-talet ur lundastudenternas perspektiv. Ibland befann det sig tätt intill tidsandan, ibland i befriande – eller förskräckande! – opposition till rådande normer. Vi fann 20-talets litterära ekvilibrism, 70-talets politiska prussiluskor och skjutjärnens intåg på 90-talet.
När jag efter tio år i stället dyker ner i min privata garderob och studerar de egna tidningarna fruktar jag att en pinsam odör ska stiga upp ur sidorna, ungefär som när man läser gamla dagböcker och rynkar på näsan.
Men till min förvåning hittar jag något helt annat – en bättre version av mig själv! En journalistik som var långt mer idealistisk, mer lekfull, fri och frän än vad jag skulle kunna åstadkomma i dag.
Den studentpolitiska bevakningen består för all del av en prosaisk verklighet som håller dåligt för tidens tand, men mycket innehåll är så lustbetonat som det bara kan bli när uppdraget är ideellt: för studenterna, för medarbetarna själva och glädjen i att skapa under friare former än vad arbetslivet någonsin kan erbjuda.
Det är förstås lätt att romantisera formativa år i sitt liv, som dessutom finns konserverade i ett gammalt lägg. Men Lundagårds credo och existensberättigande måste vara det av ett självständigttänkande,underhållande och granskande nav i den universitetsvärld som odlar nya generationer av människor och dess idéer.
Håll därför varje politisk styrning stången, näpsa den ägare som propsar på präktighet och lydnad. Professionalisering är bara bra så länge den inte hotar den kreativa brokighet som uppstår när studenter från alla fakulteter bidrar till dikt och journalistik.
Jag gick ingen medieutbildning. Jag gick Lundagård. Tack och lov för det.
Karin Olsson
Kulturchef Expressen
Redaktör 2003-2005
