Varje termin tar de pengar från dig. Sen vägrar de visa vad de gör med dem. Det är hög tid att nationerna river ner mörkläggningsgardinerna.
Nationerna vill gärna framställa sig själva som lundastudenternas stora välgörare. Om de kritiseras utan brasklappen ”men de gör mycket bra också”, så kommer svaret direkt som ett pling i mejlboxen. Det är i längden en mycket ohälsosam inställning till kritik.
Att relationen mellan Lunds nationer och tidningen Lundagård under en lång tid har varit dålig är ingen hemlighet. Senast för några veckor sedan gick det på lundagard.se att läsa en artikel med rubriken ”Upprörda nationer vägrar prata med Lundagård”. Anledningen till ett antal nationers demonstrativa tystnad var – just det – en kritisk artikel.
Det är därför med stor försiktighet denna artikel skrivs. Vad vågar jag skriva utan att tystnaden åter lägger sig som ett täcke över nationslund? Därmed har nationsrepresentanterna lyckats med någonting som många diktaturer jobbar hårt för: de har skapat en hotbild som bidrar till självcensur.
Självfallet är det dumt att jämföra en studentnation med en diktatur – det kan väcka ont blod. Att med hot tvinga fram en självcensurerande press i ett helt samhälle kräver naturligtvis också långt mycket mer extrema metoder än att för att göra detsamma med en studenttidning. För att tysta en ideellt arbetande reporter kan det räcka med att ge ett dåligt bemötande, vägra lämna ut uppgifter och klaga på artikeln när den har publicerats. Med detta lyckas flera nationer väldigt bra.
Det är förstås också dumt att här ta upp ännu en likhet mellan Lunds nationer och ett odemokratiskt samhälle utan att nämna allt bra som nationerna också gör.
Enligt regeringen är offentlighetsprincipen en av hörnstenarna i ett demokratiskt samhälle. Anledningen är att man anser att en demokrati mår bra av att granskas. Insyn skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet att påverka.
En av hörnstenarna i nationernas verksamhet är att inte lämna ut handlingar som rör deras verksamhet. I de flesta nationers stadgar står att medlemmarna ska få ta del av nationens bokslut om de vill. Det är självklart en begränsning av insynen att bara låta medlemmarna se boksluten. Men det hade inte varit mycket att orda om, ifall det nu hade varit så att nationerna följde sina egna stadgar. Problemet är att de inte gör det.
Du får helt enkelt inte se vad nationen du är medlem i gör med dina pengar. Nationsobligatoriet gör att du måste vara medlem i en nation och betala en avgift till den varje termin. Men vad de sen gör med dina pengar, det kan du ju försöka ta reda på. Skicka gärna en kopia till Lundagård på samma gång, det skulle vara ett oväntat men efterlängtat pling i mejlboxen.
Kan hända är motiveringen till nationernas totalitära syn på offentlighet en omvänd version av regeringens motivering av offentlighetsprincipen: en nation mår dåligt av granskning. Dålig insyn skapar en grogrund för maktmissbruk och ger små möjligheter för utomstående att påverka.
Om jag får vara så ifrågasättande utan att riskera ett ännu tystare Lund så undrar jag: Varför vill nationerna skapa en sådan situation?
Om nationsobligatoriet nu faktiskt försvinner kommer mycket att förändras. Nationerna kan inte längre tvångsansluta medlemmar. De måste då förklara för studenterna varför man överhuvudtaget ska vara med i en nation. Standardsvaret när man frågar en studentrepresentant hur de ska lyckas med detta brukar vara: ”vi måste bli bättre på att visa för studenterna vad vi gör”.
Om jag kan vara så rättfram att jag ger ett förslag till nationerna, utan att mörkläggningsgardinerna rullas ner för alltid:
Varför inte börja den informationsoffensiven med att visa vad ni gör med studenternas pengar?
Redaktör och ansvarig utgivare
