Högskolesverige dras fortfarande med flagrant ojämställdhet och sexism. Nu måste något göras, tycker utbildningspolitiska krönikören Patrice Soares.
Sverige må vara ett av världens mest jämställda länder, men att Sverige inte är något jämställt land är ett faktum. Det går att läsa i Statistiska centralbyråns rapport ”På tal om kvinnor och män”. Det är ingen vacker läsning. Rapporten visar orättvisorna i Sverige svart på vitt: Fäder tar ut mindre än en fjärdedel av föräldraledigheten, män jobbar mycket oftare heltid än kvinnor och får flera miljoner mer i lön än kvinnor under en livstid.
Det är inte bättre med jämställdheten på våra högskolor och universitet. Kvinnor dominerar bland studenter, lägre ner i högskolans hierarki. Män dominerar däremot bland professorer, i de högre nivåerna.
Klimatet på högskolan är inte heller sällan såväl grabbigt som sexistiskt. Manliga studenter får betydligt mer talutrymme än kvinnliga studenter på föreläsningar och seminarier. Större delen av kurslitteraturen är skriven av män. Därtill visar undersökningar om att så många som 25 procent av alla kvinnliga studentskor utsatta för sexuella trakasserier på högskolan. Tidigare SFS-ordföranden Sofia Karlsson hävdar att det kan röra sig om en än större siffra.
Utöver dessa rent flagranta former av ojämställdhet, anser jag att universitetskulturen karaktäriseras av en patriarkal maktutövning. Fram till 1870-talet tog detta uttryck genom extrema former av förtryck, då kvinnor utestängdes från att över huvud taget studera på svenska lärosäten. Än i dag stängs kvinnliga studenter och forskare ute från högskolan.
Män måste vara beredda att flytta på sig för att göra Sveriges lärosäten till mer jämställda samhällsinstitutioner. Det handlar inte bara att få in kvinnor på toppositioner, utan även att få bort männen därifrån. Utöver det krävs det att utbilda samtliga undervisande personal i könsmedveten pedagogik – och att de anställda tar frågan på allvar.
Jämställdheten rör sig långsamt framåt i samhället i stort, men på lärosätena står den nästan still. På vissa områden går den till och med bakåt.
Ibland får jag känslan av att 1800-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn.
