Ohederlig forskning pågår sannolikt oftare än vad som uppmärksammas på universitetet, det är få fall som blir anmälda. Rädsla och hierarkier är några av anledningarna. En anmälan leder dessutom bara till en intern utredning, där rättssäkerheten är låg.
Tänk dig att du precis har fått en tjänst som doktorand vid Lunds universitet. Du ska bli forskarstuderande, undersöka något helt nytt, samla data och få resultat som kommer att publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Du har blivit en del av den akademiska världen och professorer är dina kollegor. Entusiasmen är på topp. Men efter att halva tiden har gått på din fyraåriga tjänst känns det inte så roligt längre. Efter många timmar i labbet och allt slit med att skriva dina artiklar har du inte fått så mycket erkännande som du hade föreställt dig. Handledaren har tagit åt sig äran och har kanske stått som första författare på din artikel. Du känner dig bortglömd och orättvist behandlad.
Den här historien är tyvärr inte ovanlig i universitets- och högskolevärlden. Faktum är att problemet sträcker sig utanför doktorandernas krets – det är ett problem som finns i hela forskarvärlden. Forskare måste alltid vara hederliga med sina resultat, annars har personen gjort sig skyldig till vetenskaplig oredlighet. Det kan innebära flera saker: allt från plagiat, felaktigt utförda experiment till att medvetet ta åt sig äran för någon annans arbete.
Just nu är ämnet speciellt hett och har väckt frågan om hur vetenskaplig oredlighet egentligen borde utredas. Det har diskuterats både i Sverige och internationellt. Anledningen är ett uppmärksammat fall på Karolinska Institutet (KI). Det handlar om en italiensk toppforskare och kirurg, som var gästforskare på KI för ungefär fem år sedan. Hans forskning handlade om konstgjorda strupar gjorda av plast, men klädda med stamceller från ryggmärgen, så att de inte skulle stötas bort av den egna kroppen. Kirurgens arbete var fortfarande i forskningsstadiet, men han var en internationellt känd och accepterad forskare, som KI rekryterade på grund av hans status. Men när en man som är svårt sjuk i strupcancer kommer in akut till sjukhuset kan forskaren inte låta bli att ta chansen – och opererar. Operationen blir till en vetenskaplig artikel om hur väl metoden fungerar. Tre operationer senare har två patienter mist livet. En patient lever fortfarande, men kräver intensivvård. Inte förrän tre år efter händelsen lämnar en forskare, som också står med på författarlistan till minst en artikel, in en anmälan om vetenskaplig oredlighet. Uppgifterna om operationerna är inte sanna, och den etiska prövning som borde ha gjorts före den första operationen gjordes aldrig. Operationen hade aldrig tidigare gjorts på vare sig djur eller människor.
– Om anklagelserna visar sig vara korrekta kan detta vara en av de största forskningsskandaler Sverige skådat. Och fallet har redan startat en diskussion om hur oredlighetsärenden bör utredas, säger Mats Johansson, samordnare i nätverket för forskningsetik vid Lunds universitet.
Historien om toppforskaren har alltså väckt debatten. I Sverige ligger ansvaret för att utreda misstänkt oredlighet på det egna universitetet eller högskolan, där rektorn tar beslut, vilket är ovanligt ur ett internationellt perspektiv. Att det ska finnas ett system för att pröva vetenskaplig oredlighet finns det stöd för i Högskolelagen, men det specifieras inte hur detta ska ske. Det svenska systemet innebär att det görs en intern utredning, som kan se helt olika ut beroende på vilket lärosäte det gäller. Olika lärosäten har sina egna föreskrifter och skilda sätt att utreda problemen på. På Uppsala universitet utreds oredlighet av en jurist och en tillfällig grupp som rektorn utser. På andra lärosäten utreder den egna fakulteten problemen enligt ännu mer lokalt utformade regler och förfaranden, och sen finns det en del lärosäten som har samma system som Lunds universitet – en central nämnd för vetenskaplig oredlighet.
Det är till den nämnden som en anmälan skickas in. Magnus Gudmundsson är sekreterare i nämnden och jobbar med att både handlägga fall och agera rådgivare. Till honom kan människor ringa för att få råd om de misstänker att något inte går rätt till. Till nämnden kommer anmälan in och går igenom en tvåstegsprocess, där
det andra steget är en fullständig utredning, om det ser allvarligt ut. Nämnden lägger sedan fram ett förslag till rektorn, som avgör om han ställer sig bakom utredningen och beslutar om personen faktiskt har gjort fel eller inte.
– Det som är olyckligt är att de här utredningarna sker på olika sätt på olika lärosäten. I vissa fall har också ett lärosäte bedömt en forskare skyldig, medan en utredning av Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp visade att forskaren inte var skyldig, säger han.
På Lunds universitet är anmälningarna få. På fem år har nämnden fått in 15 anmälningar, och bara ett fall har gått vidare till en fullständig utredning. Det är
slående få fall som leder någonstans. Magnus Gudmundsson tror att det finns sådant på universitetet som aldrig ens utreds.
– Jag ska inte påstå att det sker mycket oredlighet på universitetet, men däremot så kan det pågå saker som vi inte får reda på, som hanteras på annat sätt. Och det finns både för och nackdelar med det, säger han.
Han förklarar att om en forskargrupp fungerar optimalt går det oftast att utreda problem inom gruppen, men om det går för långt kan det få konsekvenser.
– Man ska ha tillåtelse att tänja på gränserna, det är vad forskning handlar om. Men aldrig på ett felaktigt sätt. Problemet är om forskargruppen låter någon hållas och inte säger till eller inte anmäler det internt till oss. Jag tror den här tystnaden och rädslan för att anmäla gör att vi inte får reda på sådant som skulle behöva utredas, säger han.
Att många aldrig anmäler kan bero på flera saker, menar Magnus Gudmundsson, men konkurrensen betyder mycket.
– Forskarsamhället handlar om ära, makt och pengar någonstans, och det är ju också detta som kan ge upphov till att folk gör sig skyldiga till oredlighet eller att man är rädd för att anmäla. För att man kan riskera att få rykte om sig att vara en jobbig typ som anmäler. Då kan man raskt hamna utanför, säger han.
Anmälningarna handlar ofta om publiceringar, alltså att olika forskare i en forskningsgrupp kan vara oense om vad som ska publiceras. Denna fråga är också komplex. För hela den akademiska världen bygger på traditioner och vedertagen praxis, och det finns stora skillnader på praxis mellan olika ämnen. I medicin har till exempel olika tidskrifter gått ihop och kommit överens om speciella publiceringsregler – de så kallade Vancouverreglerna. Men i andra ämnen ser det ofta annorlunda ut. Vilken författare står först på artikeln? Ska en forskare som är med i forskargruppen alltid vara med i författarlistan eller inte? Och även om det finns en vedertagen praxis kan det gå till på olika sätt lokalt, och på olika institutioner.
– Det är just därför de här frågorna ibland blir så svåra att bedöma och utreda. Oftast funkar praxis, men när praxis inte följs eller när forskare är oense om den blir det problem, säger Magnus Gudmundsson.
Att doktorander är särskilt utsatta i denna problematik är något som Aleksandra Popovic, doktorandombudsman vid Lunds universitet, kan vittna om.
– Det är inte ovanligt att doktorander kommer till mig med den typen av problem. I ämnen där det är vanligt med samförfattarskap och forskare jobbar i projekt, är det en utmaning som doktorander lever med hela tiden.
Jag tycker det är konstigt att man inte diskuterar problematiken mycket mer på universitetet, säger hon.
Hon tycker också det är ett problem att ansvaret för att anmäla oredlighet ofta läggs på de som har mindre makt på universitetet, särskilt doktoranderna.
– Hela forskarsamhället måste lyfta fram etikfrågan mycket mer. Det kan inte vara riktigt att det ska ligga på doktorander att anmäla eftersom maktförhållandet mellan en doktorand och en handledare eller prefekt är så ojämlikt.
– Förutom att doktoranderna är fullständigt beroende av de disputerade forskarna, har de också sällan personer på sin sida som kan stödja dem, fortsätter hon.
Nya doktorander har ofta en introduktionskurs, men det skiftar hur mycket etik som egentligen
ingår i den.
– Jag tycker det är viktigt att man diskuterar etik hela tiden och att det blir öppet, inget man hymlar med på universitetet. Nu uppfattar jag det som att det ligger mycket på doktoranderna att anmäla till nämnden för vetenskaplig oredlighet. Skulle en doktorand väcka ett problem till en prefekt tas det inte alltid på allvar, säger hon.
Det behövs ett helt nytt tänk på universitetet, där det jobbas proaktivt för att problemen inte ska
uppstå istället för att det ska gå så långt som till en anmälan, menar Aleksandra Popovic.
– Det är bra att det går ut information till doktorander, men det läggs för mycket ansvar på dem. Man kan inte begära att de ska vara ”forskningspolisen” i sådana här ärenden. Varför kan inte
handledarna också gå en kurs till exempel?
– Jag saknar verkligen att denna fråga tas upp och diskuteras. Förra året var det en del diskussion om att alla doktorander borde gå en forskningsetisk kurs, men då uppstod ett nytt problem: det måste finnas en vedertagen standard men det finns det ju inte, säger hon.
Kritiken att en internutredning kan vara subjektiv skärps av problemet med att standarderna ser olika ut för olika vetenskaper. Det är lätt att tänka att ett universitet hellre mörkar forskningsfusk för att få ett fläckfritt rykte. För hur kan universitetet undersöka sig själv samtidigt som man vill ligga högt i rankningarna? Dessa rankningar baseras ju på forskningsresultat och prestationer. Magnus Gudmundsson håller med om att systemet inte är rättssäkert.
– Det är klart att det finns en risk. Jag skulle också gärna se ett nationellt utredningssystem men jag tror inte på att lärosätena helt ska förlora sin kontroll över hur misstänkta fall av oredlighet hanteras heller, eftersom vi själva känner vårt universitet och vilka åtgärder som kan behövas här, säger han.
En risk med ett skilt nationellt utredningssystem kan också vara att ännu färre vågar anmäla, tror Magnus Gudmundsson. Men Mats Johansson, samordnare för Lunds universitets etiska nätverk, tror tvärtom att en nackdel kan vara att anmälningarna blir fler.
– En utmaning med en extern instans som kan utreda vetenskaplig oredlighet uppstår om det visar sig hagla in anmälningar. Då måste insatsen snabbt bedöma vad de ska gå vidare med, säger Mats Johansson.
Det är alltid lättast för en organisation att ta hand om sina egna problem, men det är långt ifrån det som ger störst trovärdighet. Och visst kanske det funkar på pappret att universiteten utreder sig själva, men slutstationen är idag ett rektorsbeslut som inte går att överklaga. Magnus Gudmundsson berättar om två fall, som överklagats till både kammarrätten och förvaltningsrätten, båda med samma svar: detta beslut går inte att överklaga. Magnus Gudmundsson tycker att nämnden, som han själv är en del av, fungerar på ett objektivt sätt, även om han kan förstå och instämma i kritiken.
Och så lyfts frågan om jäv. Mats Johansson tycker att det nuvarande intrena utredningssystemet tyder på allvarliga problem.
– Jag tror att man måste ta jävsproblematiken på större allvar. Det är inte rimligt att utreda sig själv som universitet. Det är för mycket prestige och annat på spel.
Även Lunds universitets rektor, Torbjörn van Schantz, är en av dem som vill se ett annat system. Han tycker att ett nationellt system skulle vara en bättre lösning.
– Det ska inte vara så att jag som rektor är ytterst ansvarig för en utredning av våra professorer eller våra egna medarbetare. Det är inte bra. Jag tycker inte det är rättssäkert på något sätt. Däremot tycker jag att högskolan, kollektivt, ska vara huvudman för de här utredningarna. Säg att det till exempel bildas en kommitté med ett nätverk, som kan samla ihop sakkunniga inom det specifika vetenskapliga området, som sedan står för granskningen, säger han.
Problemet om vetenskaplig oredlighet kvarstår. Det tycks utredas på olika sätt beroende på vilka personer som granskar, enligt vilka föreskrifter, och rättssäkerheten för den som blir anmäld eller anmäler är låg. Till sist har rektor det beslutande ordet. I KI:s fall ledde utredningen av den italienska kirurgen till ett yttrande till rektorn som var tydligt: skyldig för oredlighet. Men i början av september valde KI:s rektor att ändå strunta i förslaget och fria kirurgen från att ha begått vetenskaplig oredlighet. Den självklara följdfrågan blir den om trovärdigheten.
– Jag kan inte uttala mig om beslutet var rätt eller fel, men bara det att det finns anledning att tro att någon hålls bakom ryggen av olika skäl är negativt ur ett rättssäkert perspektiv. Det kan minska allmänhetens förtroende för universitet och högskolor. Och vi ska vara väldigt rädda om det anseendet, för det är väldigt högt idag, säger rektor Torbjörn von Schantz.
Utöver KI:s uppmärksammade fall har Universitetskanslerämbetet (UKÄ) granskat och lämnat in två andra fall till regeringen, och föreslagit en utredning. Om regeringen tillsätter en utredning, kommer vi
kanske ha ett mer rättssäkert system för att utreda forskningsfusk inom tio år.
– Det finns många röster för en nationell gruppering och det lobbas mycket från olika håll. Jag tror att ett nytt regelverk är ett bra sätt att slippa kritiken om att universitet granskar sig själva, och kan blir ett objektivt nästa steg, säger Magnus Gudmundsson.
Fotnot: Fredagen den 2 oktober tillsatte regeringen en särskild utredare som ska utreda behovet av ett nytt sätt att hantera ärenden som rör utredning av oredlighet i forskning. Utredaren ska lämna förslag som säkerställer en tydlig och rättssäker hantering av misstänkt forskningsfusk.
FAKTA: Så går det till
- En anställd på Lunds universitet anmäler en forskare för vetenskaplig oredlighet.
- Ärendet hamnar hos Lunds universitets nämnd för vetenskaplig oredlighet som behandlar ärendet i två steg. Det första steget är att snabbt avgöra om anmälan verkligen gäller oredlighet eller om anklagelserna är ogrundade. Rektor känner till ärendet redan i detta steg.
- Om det finns grund för misstankar går ärendet i ett andra steg vidare till en fullständig utredning, där nämnden tar hjälp av utomstående experter eller ämneskunniga. I den fullständiga utredningen kan man också ta hjälp av den nationella expertgruppen vid Centrala etikprövningsnämnden om rektor vill det.
- Utredningen utmynnar i ett förslag som går till rektor.
- Rektor beslutar om forskaren ska fällas för vetenskaplig oredlighet eller inte. Beslutet kan inte överklagas.
