– Män?! Usch! Tvi!
Denna fras haglar oräkneliga gånger över spexpubliken, följd av en ilsken spottloska. De tre bystiga Amazonerna i Var Glad-spexet är obevekliga i sina kortkorta läderkjolar och tajta toppar.
Amazonerna har breda axlar och håriga ben. Var GladSpexarna vet att killar i tjejkläder går hem, senast i Mata Hari i höstas prövades detta knep med stor framgång. De à capellasjungande stereotypt manshatande ärkefeministerna till Amazoner genererar därför inte så oväntat mest omklapp när spexet hade premiär på tisdagen.
Den sköna Helena är kidnappad i Troja och kriget mellan greker och trojaner rasar. Detta är utgångspunkten när Amazonerna sätts upp för att fira Var GladSpexarnas 10-årsjubileum. Döds – och krigsgudarnas inträde i form av Kiss och fyra förvirrade sköldpaddors pik mot akademin i en logisk visa hör till de givna framgångarna, mycket tack vare de imponerande scenkläderna. Kostymtillverkarna har lyckats väl med prövningen att producera sköldpaddsskal och platåskor till samma uppsättning som ett gäng grekiska vapensköldar och tunikor.
Det är lätt att ha överseende med det något ojämna ljudet i vissa sångframträdanden och den varierande kvaliteten på sångarprestationerna. Däremot blir jag lite besviken på avsaknaden av studentikosa Lundaskämt. Personligen tycker jag att internskämten är en ganska betydande del av poängen med spex. Förväntas inte dessa bidra till att knyta ihop annars spretiga historier och delvis legitimera spexets existens i brist på professionella skådespelare och sångare?
Några av aktörerna sticker dock ut och får mig att glömma min besvikelse. Sköna Helena må ha blivit ful men det vackra inre som hon utlovar återfinns faktiskt – i hennes röst. Hon (han) överträffar lätt resten av ensemblen sångarmässigt. Även Amazonernas drottning Penthesilia står sig bra när hon inlevelsefullt förklarar sin kärlek i en smäktande powerballad.
Skådespelarmässigt är Akilles oemotståndlig som dödskär och tafatt. Hans trånande minspel är helt enkelt oslagbart. Spexdansernas koreografi är aldrig särskilt avancerad men en av dem som gör det bästa av den är Paris. Hans (hennes) svängighet tar sig bland annat väl uttryck i ett av de roligare numren: en offerhymn till tonerna av I just can’t get enough.
Amazonerna får inte publiken att vrida sig av skratt i samma utsträckning som Mata Hari i höstas. Trots detta infriar flera av de enskilda numren ändå förväntningarna.
Fotnot: Amazonerna spelas även den 12, 13 och 14 mars klockan 18 och 21, samt den 15 mars klockan 12.
Foto: Andreas Lindbäck
