Studentlivskrönikör Andrea Ax Karlsén är trött på att behöva söka bekräftelse för hennes prestationer.
Det är i slutet av ett seminarium och föreläsaren tar på sig sin mest pedagogiska röst:
– När ni får tillbaka resultatet kommer det stå PASS eller FAIL. Om ni underkänns kommer ni att få feedback på det. Annars står det inget mer, säger han.
MEN HALLÅ! tänker jag. Fatta hur mycket tid jag la ner på den uppsatsen! Förtjänar inte mitt arbete ett ”bra jobbat”, i alla fall?
Men universitetet fungerar inte så. Det finns ingen klassföreståndare som guidar oss genom skolgången och ger oss beröm. Detta är en era i livet utan guldstjärnor.
Jag, som så många andra kvinnor, lider av det så kallade duktigflicka-syndromet.
Jag vill bli bekräftad.
Nej. Jag måste bli bekräftad.
Har jag lagt en vecka på ett arbete vill jag höra att det är bra. Annars har jag svårt att lita på att det faktiskt är det.
Det finns en anledning till varför syndromet heter duktigflicka. Enligt genusforskare Lena Gunnarsson tillgodoser kvinnor mäns behov av bekräftelse, medan kvinnor inte alltid blir bemötta på samma sätt, och därmed i större utsträckning söker bekräftelse aktivt.
Jag lider alltså av ett könsbaserat syndrom som har med min samhälleliga uppfostran att göra.
Så länge jag kan minnas har jag strävat efter beröm. Jag har tagit på mig uppgifter för att någon ska tycka att jag är duktig – och har alltid omringats av kvinnor som känt likadant.
När jag inte får beröm på universitetet, söker jag mig till andra forum. Jag har exempelvis skaffat mig en miljon extrajobb den här terminen. Det har för det mesta känts bra, men leder också till stressrelaterade ångestattacker. Så mycket arbete som har lagts ner, bara för att få ett litet ”bra jobbat”.
Stress, prestationsångest och känslan av otillräcklighet. Symptom som följt mig hela livet och nu visar sig vid slutet av ett seminarium, som jag vet att jag klarat av, men ändå får mig att ifrågasätta värdet av min insats.
Symptom jag även känner av när jag skriver den här krönikan.
Något måste förändras. Bekräftelsebehov är ingen karaktärsbrist – det är ett systemfel. Det borde ligga i samhällets vilja att göra något åt denna vidriga könsstruktur. Annars kommer jag – och andra kvinnor med mig – fortsätta att dresseras till kroniskt sjuka bekräftelsesökare.
Och det är ett stort FAIL.
