Det var lite halvjobbigt att återgå till studierna efter den frossande påsken måste jag medge. Massor av godisätande och vindrickande gjorde att min hjärna var segare än vanligt och jag var inte så himla sugen på att åka till Lund för att gå på föreläsning måste jag nog erkänna. Men har nu institutionen bjudit in en forskare från Peking för ”er skull” så känner åtminstone jag en viss skyldighet att delta.
Tyvärr var det bara jag och två killar i klassen som kände så, så under två timmar fick vi tre sitta längst fram i ett pyttelitet klassrum och lyssna på en kinesisk forskare som gärna ville inkludera oss i sin föreläsning. Jag vet inte om ni har hört så mycket kinesisk-engelska men många (ja jag generaliserar som vanligt) har en tendens att prata rätt hårt och hugga av bokstäver lite här och var. Vilket då gör det lite svårt att förstå vad de säger. Om man då är påskslö och inte hänger med riktigt på ämnet kan det bli riktigt jobbigt och dyka upp en massa panikartade, mumlande svar från ens mun på föreläsarens plötsliga frågor, allt för att han inte ska få bekräftat för sig att han gör detta förgäves.
Det var en märklig föreläsning, jag var helt slut efteråt och vill helst inte gå på en sådan igen, i alla fall inte snudd på ensam så var snäll och kom nästa gång klasskamrater.
