Kent är ett band som innehar en speciell plats i de flesta popälskares hjärtan. Lundagård tog en tur till Smålands nation för att undersöka huruvida deras Kent-klubb var ett tidsfördriv att dö för.
För mången Lundastudent kommer lördagen den fjortonde november bli ihågkommen som en historisk kväll. Smålands nations ”En vän med en klubb” började som ett klubbkoncept helt centrerat kring att spela låtar med Håkan Hellström, och det populära konceptet har senare utvecklats till att bli en serie av klubbar i enstaka artisters ära.
Lundagårds korrespondenter Hedvig och Marcus drog inför Kent-klubben på sig sina finaste blåjeans, utrustande sig med anteckningsblock, och begav sig denna melankoliska plats i solen för att avlägga rapport.
Först på plats av korrespondenterna var Marcus, som strax efter tio trädde in i Smålandsvärmen.
Han och hans vän Kent-Jakob (som har fått sitt smeknamn till följd av en decennielång och sannolikt ohälsosam besatthet av bandet som Småland nu ägnade sin hyllning), gjorde omedelbart en räd till baren, där de beställde en av de för kvällen specialkomponerade drinkarna.
Valet föll på ”Kungen är full”, vilken smakade som en blandning av Sprite och Golden Strike. Korrespondenten var inte jättenöjd. Gladare blev han dock när han och Kent-Jakob valsade ut på det tomma dansgolvet och dansade med till ”Skisser för sommaren”.
Klubben var utrustad med två dansgolv: det stora Kent-fokuserat och det lilla en blandning av nya och gamla svenska pophits. Mellan tio och elva var stämningen relativt lugn.
Ett tiotal personer tog det stora dansgolvet i anspråk, en skärm intill visade bilder på Elvis, elefanter och berg och dalbanor med oklar koppling till kvällens tema, medan Kent-låtar dundrade ut ur högtalarna.
Samtidigt fortsatte Marcus dricka drinkar och skratta högt åt sina egna skämt, när han frågade defrivilligarbetande bartendrarna om de kunde röra ihop ”En sup att dö för” eller ”Mannen i den vita hatten (sexton supar senare)”. Han var på det hela taget otroligt rolig.
Runt elvatiden började det fyllas på ordentligt med besökare, och när vår andra korrespondent Hedvig dök upp halv tolv var det ganska smockat.
I likhet med Marcus var hennes första åtgärd att ta sig fram till baren, som för den allt större folkmängden började kännas glest bemannad. Drinken hon valde, ”Pojken med drinken i handen”, var en ganska äcklig julmustdrink.
Väl på dansgolvet slogs hon av publikens redan extatiska tillstånd, och hon noterade att många passade på att hångla loss ordentligt i de flesta av klubbens skrymslen (bland annat Marcus vänner Vera och Axel, som inte skäms för att visa sin kärlek offentligt).
Runt tolv var klubben fylld till bredden av besökare och Marcus övergav festens nav för det lite mindre dansgolvet och sjöng med till Carolas ”Främling” och förklarade för främlingar att ”Sverige hade varit en öken om det inte hade varit för Carola”.
För den som gillar nygamla svenska hits var detta dansgolv svårt att lämna. Samtidigt uppehöll sig Hedvig på det stora dansgolvet, där hon och en tjejkompis fick be några killar att ”backa”, då de i en mellanstadieaktig lek bollade runt en väns hatt.
Trängseln gjorde att hon höll på att bli ihjälklämd när de första ackorden i ”Shoreline” drog igång. Vid det tillfället yppade Kent-Jakob att ”jag kan inte fatta varför de ska spela låtar med andra artister – kan de inte hålla sig till temat?” Legitim fråga.
Mot klubbens slut spelades till Hedvigs och många andras stora lycka några av Kents mest kända och älskade låtar: ”Musik Non Stop” och ”Mannen i den vita hatten”.
På slutet var Kent-glädjen ren och grumlades inte heller av andra artisters låtar, som någon populistisk DJ kunde ha fått för sig att slänga in.
Det var en ny upplevelse för Hedvig att sjunga allsång till de sagda pärlorna, och hon tänkte att den nästintill pubertala feststämningen berodde på att alla på dansgolvet förenades i minnet av en lite utstött tonårstid som nu äntligen nått sitt slut.
Avslutningsvis tändes lamporna till ”Sverige” och under det att popsnörena köade för att hämta upp sina ytterkläder i garderoben fortsatte allsången, vilket båda korrespondenterna fann mysigt.
Sammanfattningsvis: Även om drinklistan var en besvikelse, och det stora dansgolvet på slutet blev nästintill våldsamt, gjorde allsången till Kent-låtarna – och det faktum att det var just en Kent-klubb!!! – kvällen till en succé.
Det är ingen tvekan om var Lunds bultande tonårshjärta befann sig i lördags.
Recensenter: Hedvig Wrede och Marcus Bornlid Lesseur
