I dagarna samlas politiker, aktivister och forskare i Paris för att försöka enas om nya klimatmål. Trots att Lunds universitet slår sig för bröstet över sin framstående klimatforskning, undviker ledningen att ta ställning för klimatet. Men studenterna är oroliga och en majoritet vill att universitetet ska göra mer.
Publiken sitter tyst och ett allvar vilar över rummet. Vi har just sett ”This changes everything” en film som bygger på Naomi Kleins bok med samma namn. I filmen illustreras vilka det är som vinner på att fortsätta att förstöra klimatet och vilka det är som förlorar på det, men den målar också upp ett alternativ, i form av en ickekapitalistisk och fossilfri värld.
Den första som kliver upp i talarstolen är humanekologen Andreas Malm, han är upprörd och spottet flyger när han högljutt predikar behovet av att agera mot klimatförändringarna.
– Några av historiens största ekonomiska vinster har gjorts på fossila bränslen och de krafterna är så starka att det krävs en minst lika stor kraft för att stoppa dem, säger han. Efter talarna öppnar man upp för en allmän diskussion. Det är tydligt att många av deltagarna upplever det som att världens framtid vilar tungt på deras axlar och att utmaningen ibland är dem övermäktig. Även om engagemanget är stort bland de som samlats här på Geocentrum en regnig höstkväll så är uppgivenheten nästan större. Flera gånger under diskussionen ställer de sig frågan hur man ska kunna rädda världen?
– Jag tror inte att det är vi som aktivister som är lösningen i oss själva, för att världen ska ha en chans att lösa problemet så behöver det göras även på mellanstatlig nivå, säger Andreas Malm.
Filmvisningen är en del av upptrappningen inför klimattoppmötet i Paris (COP21) som ska hållas den 30 november till 11 december 2015. Under dessa dagar kommer såväl politiker och ledare som aktivister från hela världen att samlas i Paris. Målet med mötet är att försöka komma överens om ett nytt klimatavtal, men många kritiker menar att man kommer att misslyckas även denna gång.
Faktaruta: Vad är COP21?
…Mötet är det 21:a i ordningen av klimattoppmöten som hållits av alla parter under FN:s klimatkonvention.
…Målet är att komma överens om en ny klimatkonvention, det vill säga de klimatmål som ska gälla från och med år 2020.
…Avtalet ska innehålla åtaganden så att den globala uppvärmningen inte överstiger en ökning med två grader. Metoden är att få stopp på ökningen och minska utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, dikväveoxid, metan och ozon.
…Mötet i Paris hålls mellan den 30 november och 11 december 2015, men det kan hända att det drar ut på tiden och pågår ett par dagar extra om det blir svårt för världens länder att komma överens.
…Den förra klimatkonventionen (UNFCCC) är från 1992 och har skrivits på av i princip alla världens suveräna stater (196 stycken) och förhoppningsvis kommer det nya avtalet skrivas på av lika många.
I en enkät som besvarades av 1496 studenter vid Lunds universitet uppgav 91 procent att de är oroliga för klimathotet och cirka hälften av studenterna känner ett starkt engagemang för klimatfrågan. Många studenter tror att det inte bara krävs ny teknik för att rädda klimatet utan även nya lagar och regler samt en förändrad livsstil. Men studenterna känner inte bara ett ansvar för att själva engagera sig utan de anser också att universitetet borde ta ett större klimatansvar. Så många som 76 procent av de tillfrågade tycker att det är viktigt att universitetet tar ett klimatansvar och aktivt jobbar för att minska universitetets klimatpåverkan. Men vad görs egentligen på universitetet?
För Lunds universitet gäller Förordningen om miljöledning för statliga myndigheter. Enligt den är universitetet skyldigt att ha både ett miljöledningssystem, miljömål och en miljöpolicy. Men trots detta går miljöarbetet på universitetet trögt, och det är inget som prioriteras av ledningen. Även Claes Nilén, Lunds universitet miljöchef, medger att det finns mer att göra.
– Jag tycker också att universitetet kan bli bättre på att prioritera miljö och hållbarhetsfrågor, till exempel när vi jobbar med nya projekt eller när vi väljer nya utvecklingsområden. Men det är inte alltid miljö kan tas hänsyn till av ekonomiska skäl, eller så blir det alldeles för krångligt, säger han.
Idag saknas fortfarande källsortering i flera universitetsbyggnader, och trots att miljöpolicyn som är ett krav gick ut 2011 kom det inte en ny förrän tre år senare. Detta skedde dessutom först efter att Sydsvenskan uppmärksammat avsaknaden av miljöpolicyn. Claes Nilén menar att det berodde på att utformandet av den nya tog tid.
– Det tog helt enkelt ett tag innan den nya miljöpolicyn kom på plats, och det är beslutat att den som finns nu ska gälla tills vidare, säger han.
Enligt förordningen måste myndigheter inte miljöcertifieras, men det står att de bör göra det. Idag är 27 myndigheter i Sverige miljöcertifierade, varav sex av dem är universitet och högskolor. Men på Lunds universitet har bara ett internt tryckeri miljöcertifiering – och det finns inget driv att miljöcertifiera hela organisationen.
– Det kräver mycket resurser att göra det på ett bra sätt, eftersom det är en komplex organisation. Jag tror att man får börja med att miljöcertifiera olika delar av organisationen. Sen tror jag ledningen måste ta ställning till om universitetet ska miljöcertifieras och om nej förklara varför inte. Just nu är det ingen prioriterad fråga, säger Claes Nilén.
Samtidigt står Lund i förgrunden vad det gäller miljöutbildningar i Sverige, något som universitetet är stolta över. Här finns en masterutbildning i klimatstrategi, LUCSUS, ett center för utbildning om hållbarhet över ämnesgränserna, och CEC – Centre for Environmental and Climate Research. Mitt i detta stora forskningsfält jobbar doktoranderna Terese Göransson och Tobias Nielsen. Terese Göransson forskar på vetenskapens roll i klimatförhandlingarna och just hennes forskning handlar om att ta reda på hur vetenskapliga resultat omvandlas till politiska beslut. Kollegan Tobias Nielsen forskar på markanvändningens betydelse för klimatutsläpp, specifikt skogsskövling i utvecklingsländer och skogsprojektet REDD+. De tycker båda att universitetet har ett viktigt ansvar i sitt eget klimat och hållbarhetsarbete.
– Universitetet måste ta mycket mer ansvar, om universitetet tycker det är viktigt måste de också visa det. Lunds universitet framställer sig ofta som ett av Sveriges bästa vad det gäller klimatforskning, där kan universitetet rent praktiskt bidra till att visa vägen framåt. Man ska inte förvänta sig att FN eller Sverige löser allt, universitetet har en viktig roll, säger Tobias Nielsen.
Rektor Torbjörn von Schantz tycker även han att Lunds universitets roll i klimatfrågan är viktig och att de ska visa upp ett gott exempel. Han håller inte med om att universitetet inte jobbar aktivt med miljö och hållbarhetsfrågor, även om han är medveten om att universitetet kan göra mer.
– I vår policy ska vi bland annat flyga mindre och åka mer tåg. Och jag ser, som medarbetare och rektor, att för att föregå med gott exempel måste vi ha fler videomöten, men alla möten går inte att ersätta med videomöten heller, säger han.
Men det handlar inte bara om videomöten. Lundagård avslöjade i september förra året att donationer från Lunds universitet hamnade hos gasjätten Gazprom. Detta fick universitetet att sälja av sina andelar, men det finns fortfarande inget förbud mot framtida investeringar i fossila bränslen, vilket organisationen Fossil free university jobbar för. Tobias Nielsen tycker att universitetet kan göra mer i de här frågorna, men säger samtidigt att han som individ också har ett ansvar att sätta mer press på sin arbetsplats.
– Universitetet kan göra praktiska saker för att visa att vi tar den här forskningen på allvar, som en hållbar investeringsplan. Men vi som medarbetare har väl samtidigt också ett ansvar att sätta mer press på ledningen, och ha diskussioner på våra fakulteter om de här frågorna, säger han.
Terese Göransson och Tobias Nielsen är precis som rektor Torbjörn von Schantz mycket oroliga för människans påverkan på klimatet. Trots oron tycker sig Terese Göransson se en svagt positiv trend i klimatförhandlingarna. Hon har varit med tidigare, på klimattoppmötet i Lima 2014, Warszawa 2013 och Qatar 2012.
– I Lima tyckte jag att det kändes som det fanns en förnyad energi, med en ganska optimistisk stämning. Det blev så många svarta rubriker efter Köpenhamn, så
i Lima kände man att det snart är Paris, man kavlade upp ärmarna och kände att ”nu gäller det”, säger hon. Tobias Nielsen hoppas att COP21 kan ge konkreta förslag på att arbeta med klimatfrågan, så att världen klarar av utmaningen – hellre tidigare än senare.
– Det som ofta händer är att länderna inte vill göra något nu utan i stället hela tiden skjuta upp lösningarna – om 5, 10, 20 år då kommer vi göra mycket mer. Men jag hoppas verkligen inte att vi lägger ansvaret 20 år framåt, säger han.
Tobias Nielsen menar att det viktigaste är att klimatfrågan står kvar på den politiska dagordningen för att det ska hända något. Och han återgår ofta till, liksom Terese, att det viktiga är bottom-up-lösningen. Det innebär att alla kan göra något – organisationer, privatpersoner, myndigheter. Istället för att tänka sig att bara FN eller statsledare löser problemet- top-down-perspektivet.
– Man kan ju lika bra säga: det spelar ingen roll att jag betalar skatt. Min skatteprocent är så låg ändå. Och det tror jag inte på. Det handlar mycket om att göra annorlunda än vad vi gjort innan, och det handlar om att jobba på alla nivåer. Om man ändrar sitt förhållningssätt till problemet, så kommer förändringen att ske, säger Tobias Nielsen.
Professorn Markku Rummukainen kommer att åka ned till Paris för SMHI:s räkning, som klimatexpert.
– Min roll är att vara vetenskapsexpert inom den svenska delegationen och jag bevakar vissa frågor väldigt nära. Jag ska finnas tillgänglig där för att vara med och bidra med analyser kring till exempel vad olika förslag innebär.
En målsättning inför avtalet i Paris är att man ska kunna enas kring ett klimatmål med en temperaturhöjning på under 2°C℃. Men redan vid en temperaturhöjning på 2℃°C räknar forskarna enligt Markku Rummukainen med en havsnivåhöjning på 30-50 cm till 2100.
– Man kommer få problem med vattenförsörjningen i stora regioner, de torra områdena blir ännu torrare och det kommer även att skada den biologiska mångfalden. Redan idag vid +1℃ så minskar Arktis havsis snabbt och havsnivån stiger, vi ser extremare väder i världen med skyfall och värmeböljor. Enligt Markku Rummukainen kommer uppvärmningen att få stora konsekvenser och det viktigaste med mötet i Paris är därmed att försöka ringa in hur stora dessa kan tänkas bli.
– I och med valet av målsättning kan man sedan försöka förutse vilka utmaningar detta kommer att innebära för samhället både vad gäller att genomföra utsläppsminskningar och anpassning till effekter, säger han.
I ett worst case scenario där man fortsätter att öka våra koldioxidutsläpp i den takt vi gör nu tror Markku Rummukainen att vi om 100 år redan kan ha ökat medeltemperaturen med 4°C.
– Havsnivån har då redan stigit med uppemot en meter, vilket lett till många problem längs med kusterna. Dessutom är det möjligt att Grönland börjat smälta av, vilket innebär ännu större förändringar på lång sikt. Klimatförändringarna har också ökat risken för nya konflikter och det är antagligen fler som går hungriga i världen eftersom livsmedelsproduktionen lider av klimatförändringarna. I Lund har vi vid det laget helt blivit av med vintrarna och kusterna och naturen har förändrats runtomkring oss. Jag tror även att vi då lever i en mer orolig värld, vilket påverkar också oss på många sätt både direkt och indirekt, säger han.
Men Markku Rummukainen kan även se en alternativ framtid där vi, mänskligheten, inom hundra år har lyckats hantera klimatkrisen.
– I ett positivt scenario har vi lyckats hejda klimatförändringarna, och även om havsnivån till exempel höjs så går det betydligt långsammare och sker på ett mer hanterbart sätt. Världen har utvecklats till en lugnare och renare plats då vi i stort ersatt fossila energikällor med förnybart. Dessutom har fossilfri el som främsta energibärare möjliggjort en renare och mer uppblandad infrastruktur, städerna har blivit grönare, tryggare och tillgängligare då de byggs mer för människor och mindre för bilar.
Det är forskarnas uppgift att tillhandahålla informationen om vad klimatförändringarna innebär och beror på, men besluten om vad det är som ska göras måste komma från politiker och allmänheten.
– Oavsett vad vi har att handskas med så är det vår uppgift att handskas med det på bästa sätt. Men lösningarna kommer inte att komma av sig själva, utan det handlar om vad vi med eftertanke beslutar oss om, säger Markku
Rummukainen.
Detta är just den förhoppning som många känner inför mötet i Paris, att världens stater tillsammans lyckas
fatta avgörande beslut inför framtiden. Men trots att COP21 framställts som sista chansen i media och av många politiker är doktoranden Tobias Nielsen en av dem som är noga med att dämpa sina förväntningar inför mötet.
– Det är ett steg bland många. Jag tror inte det är nu i Paris vi löser hela klimatfrågan eftersom det som bestäms kommer börja gälla först om fem år. Men om tio år, när man ser tillbaka, så kanske vi kan se att detta var ett av de viktigare stegen som togs.
Uppgivna studenter
…91% är oroliga över klimatet av dem är 36% väldigt oroliga över klimatet
…76% tycker att det är viktigt att universitetet tar ett aktivt klimatansvar.
Enligt den enkät som Lundagård skickade ut i mitten av November är det endast lite drygt 5,5 procent som tror att världens ledare kommer att lyckas enas om konkreta mål under COP21. Dessutom är 58 procent av studenterna mycket pessimistiska till att världen har lyckats hantera klimatförändringarna inom 20 år och endast 0.8 procent av de svarande tror att vi tillsammans lyckats lösa klimatfrågan tills dess.
Enkäten besvarades av 1496 studenter vid Lunds universitet från den 9 november till den 22 november 2015.
Text: Tindra Englund & Tove Nordén
