Nu har jag trillat dit igen. I beroendet. Varje kväll behöver jag min dagliga dos.
Jag ska inte hålla er på halster: Så klart handlar det inte om något drogberoende.
Det handlar om teveserier.
Jag är den enklaste av människor och behöver tillfredsställa de simplaste av behov. Är det inte toalettbesök, mat, sömn eller naken samvaro med det täcka könet, så är det tevetittande.
Det handlar i dag inte så mycket om teve, som om serier jag inte kan vara utan. Lost. Prison break. Heroes. House. Listan kan göras längre, men det vågar jag inte, för då skäms jag.
Mitt seriebehov är naturligtvis inte lika basalt som att gå på toa, äta, sova eller sexa. Men på ett sätt är det lika djupt rotat i min förstörda såpoperasjäl. Jag minns hur man som barn bänkade sig framför Björnes magasin, Disneydags, Rederiet eller Tre kronor.
Tevetittandet var lika mycket en social aktivitet som den var underhållande för stunden. Dagen efter senaste Tre kronor-avsnittet var Klimax, Reine och de andras äventyr det givna samtalsämnet i skolmatsalen.
I dag ser våra medievanor helt annorlunda ut. Vi har många kanaler och än fler teveserier att välja mellan. Senaste avsnittet av Prison break genererar inte många decibel i kaféterian på SOL. Istället handlar det om något som är större än mig själv. Något som jag i stunder av självinsikt kallar låg moral och svag förmåga till självkontroll. Jag kan helt enkelt inte låta bli.
När jag först började titta på Prison break hade första säsongen redan rullat i svensk teve. Därför blev internet min räddare och frälsare. Raskt fyllde jag datorn med tio, tolv avsnitt och bänkade mig sedan. X antal timmar senare var avsnitten slut och jag ville ha mer.
”Mer” fanns just då inte att tillgå. Jag sökte mig därför till andra kickar. Heroes. House. Den kassa fortsättningen på den gyllene första säsongen av Lost. Alltid finns det någon ny serie att slösa bort sitt liv på. Eller varför inte dra igenom en säsong av en gammal kär bekant: Vänner är aldrig fel. Califonication är det senaste exemplet på total verklighetsflykt.
Sen kom manusförfattarstrejken i USA. Jag gavs tillfällig respit och jag började skaffa mig andra hobbies. Livet började åter, men nu börjar så sakteliga nya avsnitt att dyka upp. Jag tvekar. Jag tittar.
Kanske är inte fjärde säsongen av Lost världens hetaste samtalsämne. Men det gav mig i alla fall tillfälle att skrävla om min värdefulla fritid i Lundagard.se:s ondagskrönika.
Nu hinner jag inte skriva mer. Lost väntar.
Läs gamla krönikor här.
