En ökande känsla av kränkthet bland studenter skadar både individerna och universitetens uppdrag. Vi behöver i stället tolerera mer, anser Philip Norrman, utbildningspolitisk krönikör.
Risken för kränka är något som präglar vår samtid. Vad som kränker kan vara allt från bilden på en godisförpackning, till ett tecknat seriealbum som utspelar sig i Afrika.
I senaste avsnittet av radioprogrammet Spanarna menade journalisten Calle Norlén att 2015 var offerkoftans år. Han menade att antingen var man själv kränkt eller påpekade man att någon annan var kränkt.
Som en reaktion till detta blev 2015 året då allmänheten i Sverige fick stifta bekantskap med fenomenet trigger warnings. Fenomenet har sedan tidigare funnits på amerikanska universitet och innebär att böcker som till exempel innehåller rasism och sexism förses med förvarning. En slags motsvarighet till cigarettpaketens varningstext ”rökning dödar”.
Men det tragiska är att just detta drabbar universitetsvärlden. Studier vid universitet eller högskola ska vidga ens vyer, ge en nya perspektiv, provocera och ifrågasätta ens egna föreställningar om världen och samtiden.
Universitetets uppdrag blir också viktigt i och med den ökande trenden att inhämta sina nyheter via sociala medier, i vilken man utvecklar sin egen mediebubbla där man endast läser vad ens likasinnade kompisar delar och läser.
I stället för att utmana en världsbild förstärks den. Förståelsen för andras ståndpunkter försämras och riskerar att leda till ett sämre debattklimat.
Ytterligare ett problem som Karin Nyqvist, doktor i litteraturvetenskap beskriver i en artikel i Sydsvenskan är hur utvecklingen påminner om hur det var på 1970-talet, då litteratur som inte var i den rätta politiska andan ofta valdes bort. Hon påpekar det faktum att en bok, i vilken rasism skildras rasism faktiskt inte behöver vara rasistisk.
Den allt mer ökade kränktheten underminerar en av universitetets viktiga uppgifter. Studenter måste tåla att läsa obehagliga och kränkande saker.
