I lördags delade jag och en kompis arena med Dalai lama. Det var en sjuk upplevelse. Han satt där, i sin fulla enkla prakt, som en insiktsfull mysfarbror med en livssyn sundare än någon jag någonsin kan hoppas på att ha. Han är helt fantastisk på många, många sätt och det var en ära att få möta honom. Men med scenen så långt borta att Hans Helighet mer eller mindre var en prick och hans visa ögon fick urskiljas på en storbildstv så hade jag väldigt svårt för att ta till mig av upplevelsen. De hundratals ständigt lysande kameraskärmarna (min egen tittade givetvis också fram) gjorde det desto svårare för mig att komma i kontakt med någon som helst andlighet. Kanske på grund av att hela den västerländska atmosfären motsäger Dalai lamas budskap. Nåväl.
För övrigt är jag förbannad på alla som har mage att klaga på att Spotify inte är gratis längre. Hur girig får man vara egentligen? En hundralapp är löjligt lite för obegränsad, portabel musik. En cd-skiva ansågs vara billig om den såldes för 79 kronor, och det innan alla plattor blev svindyra. Skärp er, för h******. (Får jag svära på den här bloggen, Gustaf? Du får säga till i så fall.)
Jag är mycket gladare än jag verkar, förresten. Solen skiner ju!
Nu ska jag packa och åka upp till Småland för att äta ytterligare en födelsedagstårta och inte fira påsk. Och träffa familjen, så klart.
Jag lämnar er med några bilder på vad konsumtionssamhället tvingade på mig igår:
Jag vet att ni alla avundas mitt påskägg. Visserligen var det inte jag som köpte det (min pojkvän vet hur man håller det tjocka barnet i mig i schack), men det var jag som tömde det.
Salt- och pepparkar. Jag blev med ens kär i dessa små skapelser. Åh, att handla onödiga prylar alltså.
Trevlig långhelg, alla barn.
